Vårdrömmar och hotande moln

Jag har haft så mycket olika saker på gång i mitt liv senaste tiden att min tid varit ockuperad på annat håll än vid dataskärmen. Vilket till lika varit ganska skönt.
Men inte har jag tappat ångan ännu.

Ja, påsken har ju ilat förbi och nu knackar vappen redan på dörren. Nedräkning till en ledig dag mitt i veckan. Det är lycka! Det är ballonger i vårt hus i många olika färger.

 Det finns glada barn som går i kortärmade tröjor och drömmer om sommarvärmen. De studsar på studsmattan, det gör även jag för övrigt.
Äter påskägg som lämnat kvar sedan påskpromenaden. Lämnar vinterkläderna i en hög i grovköket, som väntar på att bli tvättade och för att bli undanlagda.
Lenkkare som är lite här och lite där.  Vad gör de att skorna är en storlek för stora? Ingenting enligt dottern. Hon har norpat storebrors gamla dojor och säger envist att de passar på hennes fot, trots storleken är aningen större än hennes egen. Hon har skointresset som inte följer i mina gener, helt klart. Därav skor i varje hörn.
Själv borde jag kolla vad jag har att sätta på fötterna denna sommar, men har inte någon lust överhuvudtaget. ( Förutom skor att springa i då...)

Det har varit aningen mörka moln på himmelen åxå men jag väljer nu att fokusera på det lite ljusare. Jag vill inte hänga kvar i de mörkheterna, även om de finns vid sidan om hela tiden.

Nu tänker jag mera på att jag fått vara ledig denna fina måndag, soliga och varma måndag. Sista måndagen denna månad, april. Som jag har njutit idag. Varit hemma med dottern. Vi har varit på "öva-cykla-utan-stödhjul"-cykeltur. Betyder att jag vartom går och vartom joggar. Ibland blir det nåt enstaka springsteg. Dottern cyklar nu knaggligt ungefär 2 sekunder utan hjälp, sedan vinkar cykeln och mammahjärtat flyger upp i hjärtgropen. Men det har gått bra. Hon är tuff min lilla dotter, som egentligen inte är så liten mera.

Nu vet jag dessutom inte längre hur jag skall få upp mina bilder på lapptoppen heller längre. Även om jag kopplar sladden i bägge, precis som förr vill det inte sej. F*n åxå!
Får ha en snabbkurs i hur jag flyttar över bilderna från telifån till platta eller data. Voi suck. Snacka om att vara lite född på fel århundrade!

Well well. Nu ska jag gå å kolla hur min vitlöks-skinkgratäng mår i ugnen. Och nej inget recept, följer känsla.

Objudna gäster eller välkomna in?

Detta med objudna eller självmant bjudna ; då man får hem folk, främmande och gäster. Det är definitivt nåt jag funderat och fortfarande funtsar på. Rätt ofta dessutom!
Någon man känner kommer "objuden" in lite som förr i tiden och man blir allt förbluffad nuförtiden. Tänk att h*n inte ringde och kollade läget före! Detta var ju bara otroligt roligt förr i tiden att någon ville komma huxflux in och höra hur man mår och hur man har det i nuläget. Utan att ringa och kolla att är någon hemma före och för att inte tala om om det passar. Utan att förvarna.
Var ingen hemma var det så. Då gick man videre utan att desto mera tänka på saken.

Lite mera spänning i livet då man for på en söndagspromenad och plötsligt kom att tänka på att "Hey, har inte vikit in hos Malin på länge. Går och kollar om hon är hemma!". Vem eller hur ofta görs så nuförtiden?
Nu ringer vi en vecka  på förhand, ringer ännu kvällen före och dubbelcheckar att allt går enligt planerna och att inget avvikande dykit upp.
På så sätt hinner den som gästas fundera ut vad som ska bjudas på, vilka vrån måste städas och barnen hyssjas till tystare innan. Kanske även kläderna behöver kollas, kan jag ha på dessa gamla lumppor när hen kommer?
Varför måste vi ha det så perfekt till synes?

Nå, objudna gäster. Objudna. Måste man alltid vara bjuden? Blir man liksom påträngade om man bjuder in sej själv? Måste man vänta på att någon vill ha en dit? Måste man ha huset tipp topp? Städat, ifall om?

Jag har konstaterat att det är så ovanligt att någon kommer och hälsar på, utan att ha blivit bjuden eller ringt och kollat läget före, att man blir paff. Man ställs liksom på ända.
Detta borde inammas mera i livet att bara göra saker utan att varna före. Live the moment, liksom. Behöver inte vara så planerat.
Gäller åxå mej. Kanske det bara gäller mej. Hehe.