Gröten bränns och julledigheterna tar slut

Julhelgen är över och några dagar återstår på året 2014. Nu är det bara att söka fram sina arbetskläder och ställa den irriterande väckarklockan på väckning. Inga långa sovmorgnar och lata dagar vid matbordet eller huisit fartfyllda pulkabacksdagar i solsken. Jobbet kallar redan imorgon, åtminstone för mej. Nån måste ju tjäna sitt levebröd!

Julen var som i sagorna; snörik och fräckt kall. Med juleljus i julgranen och julklappar i massor. Julegris och pepparkakor. Men julen går snabbt förbi. Nu redan talas om populära mellandagsreor i butikerna och hur man tänker planera sitt nyår. Hela tiden blickas framåt. Jag lever just nu i nuet, har alltså inte nån rea-shopping i åtanke eller något färdigställt för nyårskvällen. Jag har fullt upp att minnas att jag ska till jobbet med mungiporna uppåt.

Jag har hunnit vara med barnen i pulkabacken och njutit av solens strålar. Vi var till gamla Vasas ruiner på juldagen och hela Vasa omnejd hade visst samma tankar. Backen var smockfull.

Från alla håll åkte barn med stjärtlappar, snowkicks, kälkar och pulkor. Glädje lyste från barnens ögon och värmde mitt mammahjärta. Ingen köld kan ta bort barnens underbara iver för långa backar med guppor och glid. Även vuxna fick fram sitt barnasinne.

Väl hemma kokade jag likt en riktig husmor tomtegröt (eller risgrynsgröt) av mjölken som var kvar. Jag läste på en fängslande bok samtidigt och rörde om så gott som hela tiden. Efter en stund luktade det trots mina försök bränt. Vad är en jul utan gröt? Hehe. Kan ju konstatera att det flyter inte på som i sagorna, om vi säger så. Håller mej till något som inte tar så länge nästa gång.

Träningen har tyvärr fått sista platsen under julen, då jag fick halsont och öronvärk. Men någon powerwalk har jag lyckats klämma in mellan julmåltiderna. Så nu är jag inställd på att bli helfrisk och att få knyta på mej mina nike-skor och ta nån löprunda så småningom. Får börja från början och satsa på min återkomst 2015. Ser framemot det nya året, gällande motionen åtminstone.

Ska ta vara på de sista dagarna av dethär året, gör det ni åxå! 2014.

Ett ljus i strimma och stor dos vintertulpaner

Idag fick jag ett infall att fara och fota solljuset. Annars var idén bra men fick lite bråttomt då jag håxade på det när solen hade knappa 15minuter kvar att skina ner på Österbottniska slätten där jag bor. 
Jisses sån fart på min påklädning! Medan jag klädde mej sade karln något om att jag har 10minuter på mej och jag bara:"Jag veeet!" Och rusade ut som en jehu. Och jag knäppte med min telefon.

 Gick med raska steg och såg hur himlen färgades rosa, lila, orange och olika gula. Himlen var on fire. Så fint.

Här slog solens strålar ännu mot klippberget jag skulle upp på.

Jag gick med bestämda steg mot mitt mål. Ett litet bergsblock, som har en gång upp till toppen, därifrån får man helt sjukt bra bilder med rätta verktyg. Om inte annat så är utsikten magnifik, bara för den kan man styra stegen upp.
Såg hur solen i snabbt takt sjönk och stegen blev till jogg. Såg hur solen strålar slutade kasta skuggor.

Kom mej upp till toppen och hann se kanske maximalt 3sista minutrarna av solnedgången. Men jag hann se lite av det fina och underbara. Släntrade därefter ner och bannade mej själv då jag inte kom på tanken att fara dit upp ens halvtimmen tidigare.

När jag kommer på hemgården står en främmande bil där. Kände varken igen bilen eller registerplåten. Så jag stegar in i huset för att se vem det kan vara. Det första jag är ser en vilt främmande karl i hallen med en flicka på kanske året fyllda i famnen. Och sen ser jag min väninna jag inte sett på ett år! Ett kärt återseende.

Hon den rackaren, hade ringt min karl timmen tidigare och sagt att hon kommer på en "surprise-visit" och min karl, den knölen hade inte sagt ett knyst om detta! Så då han hade sagt "nåt om 10minuter" före jag rusade ut, hade han menat att det kommer nån till oss, men jag hade haft sån show med att hinna fota solnedgången att jag inte varit i "hörzon".
Så det blev en härlig återträff med väninnan min! Fick träffa hennes karl, för första gången. Och hennes dotter. Vilken härlig överraskning!

 Och hon kom med mina favoritblommor, tulpaner. Vintertulpaner.

Lycka är att ha underbara vänner. Som kan överraska på bästa sätt!

Min bil och mitt huvud

Är man lite pinsam så är man. Jag vet inte riktigt om detta är ett normalt beteende men lyckas göra bort mej nu och då.  Lite mera än vad andra människor gör, eller sedan är de bara förståndiga nog att hålla det skedda/sagda för sej själva. Men jag ska nu bjuda på en "goding".
Brukar bara dela med mej mina eskapader i muntlig format. Men detta vill jag minnas på äldre dagar åxå.

Blev sjukskriven en längre tid då sjukan slog till ordentligt. Har tagit en del mediciner nu i sjuketider för att dämpa mina plågor. En del av dessa har ju varit triangelbemärkta (det vill säga att man få betydligt starkare dos av mindre mängd och kan få biverkningar. Man ska tex helst inte köra bil osv.) och en del har bara varit "vanliga" bli-bättre-meduciner.  Så jag skyller på medicinen på det skedda.

Min talförmåga har ju mången gång satt mej i klistret, då jag och min rappa käft ska hålla låda. Det liksom kommer ut grodor nu som då. Där finns många exempel! Trust me! ( Som när jag skulle ge råd åt en gubbe att fara till försäkringsbyrån med sin bil, som han fått repad/skadad så var jag såå hjälpsam med att skicka honom till (barn)rådgivningen. Ja, nåväl gubben han tittade på mej och skrattade gott och undrade om jag hade tungan rätt i mun. Om jag faktist menade rådgivningen eller försäkringsbyrån?)

Äh, jag kommer på sidospår. Ja nåväl. En morgon ( ganska nyligen) jag skulle föra dottern till dagis, så hade vi lite extra brådis. Nåja, nästan alla morgnar är det ju fart i ändan. Men denna morgon så låste jag inte bildörren vid parkeringen till dagiset. Litar alltså på folk runtomkring mej på dagiset.
När jag kommer tillbaka till min bil och sätter mej i den tänker jag att vem har suttit här? Stolen var liksom inte som den brukar. Kollar baksätet och känner inte igen baksätet. Kollar på sätet bredvid och radion och det slår mej: jag sitter i en annan människas bil!!! Härreguud sån chock. Snabbt som attan stiger jag ut ur bilen. Kollar i panik runt mej, såg nån mej. Och var är MIN bil!? Men lugnar ner mej då jag inser att det är en välbekant bil bredvid, som är min!

Hade helt enkelt öppnat dörren till fel bil, den fanns garanterat inte där då jag kom in på dagisgården. Likadan som min. Hafe inte behöv nycklarna en enda gång under händelseförloppet!!

Satt mej nonchalant i den egna bilen och körde hemåt i en välbekant sits och men en tanke om att ALLTID LÅSA BILDÖRREN från och med nu. 
Om det finns fler som jag så är ni jäklit bra på att dölja er.

När man får tänka om

Ibland går planerna inte alls som man hade tänkt sej. Ni vet, då man tänker att den kvällen ska jag göra det, andra kvällen fixar jag till det där..ja å sen får man släppa allt till och med upp till två veckors planering. Då flunssan däckar en, tar all must och ork ur kroppen.
Jag blev riktigt "braka-förkyld". Alltså så flunssig in i attans. Med hela köret, så man var sjukskriven från jobbet.

Men genast jag orkar sätta mej upp har jag som tur flera saker jag kan sysselsätta mej med, utan att vara uppflugen å i fart och fläng. Som stickningen. Eller bokläsningen. Virkningen!

Minns ni mitt inlägg om den räta tomten.  Det gick käpprakt upp åt röven ( ursäkta, men på sant. Det sket sej totalt!). Jag skall ännu fixa om den, men istället för att se på just den tomten valde jag att börja jobba på en modell mindre istället.
Och nu kan man väl lungt säga att tomteverkstaden varit i full gas under helgen, med min täppta näsa. Med många finrexin-koppar och ännu fler näsdukar. Har till och med rivit ingefära och pressat citron i varmvatten. Inget har påverkat förkylningen. Den är helt klart en envis sort.
Men ser lite ljusning.
Kan nu idag andas genom näsan och kan svälja utan att det tar ont. Glömmer hostan och kör på nu.

 En modell mindre tomte, som blev mer lyckad än den första stickade. God jul där åt er allihopa!

Pysseltagen

I många herrans år så köpte jag julkort. I princip åt alla jag kände. Åtminstone alla jag kunde fixa fram adressen till. ( Den svåra vägen då man inte hade nätverk till fonecta). Valde förr inte alls så omsorgsfullt bilder och text som senare i lifvet. Sedan kom barnen in i bilden och jag var en trogen kund på ifolor.fi  många herrans år och hade mina barn utklädda allt från tomtenissar till pepparkaksgubbar.

Nu har mina barn tröttnat på att vara julkorts modeller. Inte konstigt så, för innan man hade DEN bilden, som man faktist kunde skicka iväg så var det ju tårar, gräl, mutor och alltför kortade nerver som spelade roll. Minns att man klickade och knäppte på kameran olika vinklar, miner och hållningar. Minns åxå hur barnen suckade det sista året, lovade då att inga fler kort tass om inte de själva vill.

Och nej..det har alltså inte blivit av med foto-kort sedan dess. Istället har min inre pysseldrottning entrat varje december..och har nåt nytt fingerfärdigt på lager.  Så nu har det klippts, klistrats och skrivits för hand. Inga datorer och färdigköpta multipackages med julkort, utan totally made by me.
Detta år blev det il på när jag insåg att idag var sista dagen att fixa dem klara. Imoron sista postningsdagen om man enbart vill pröjsa 0,75€/frimärke. Härreguudars!

Brukar alltsom oftast satsa julkorts tillverkningen på "den extra lediga" dagen i december (läs: 6:e december) MEN den inföll ju på en helg, så det blidde ingen julkortstillverkningsdag. Nå hann fixa några kort, skickar dem och hoppas att jag inte glömt någon i min förfärligt bristande koll på detta års sista kalendermånad.

Ni ska få en sneakpeak på korten...bara jag får dem i postens gula låda först!

edit: mina kort som sändes till folk.

Plankan i december

Måste få skryta om mej själv lite! Under dagarna hittills i december har jag plankat över 1 minut dagligen fram till den 5:e! ( Igår, den sjätte, tog jag vilodag)
Dessutom började jag 1:a december med ett pilatespass, som bet på ordentligt att jag hade träningsvärk i mina lår och min bakända i dagarna tre. Trots detta var jag ut och gå både dagen efter och på den"tredje dagen" efteråt. Eller kanske jag borde erkänna att jag skulle nog inte ha klarat av så mycket mer än så. Igår tog jag mej i kragen och gjorde ett pass av Raska Fötter, ett backträningspass. Så känner mej SÅ duktig första veckan i december. Värsta tränings freaken, eller hur?

Grejen är den att jag jobbar för tillfället i ett byggkaos. Med byggnadsplast, bergull och ljud utav all sans och vett. För att hålla mitt förstånd något i behåll och få lite andningstillfällen tänker jag försöka maximera min luftintagning, bara om möjligt, genom promenader eller länkar. Ifall inte det passar in i schemat så  blir de alternativ träning, så jag får andas. Allt annat än byggdamm.

Så nu fundrar jag om jag verkligen skulle orka planka 24dagar. Med minst 1minut, var dag.

Jag försöker febrillt ta en bild där jag håller plankpositionen.

Men så hoppar jag över till Nadias julkalender och bara älskar hennes sätt att lyfta fram kvinnokroppen. Jag blir så glad var gång jag läser hennes kropps-kalender. Mera sådant. Det är det sunda och helt fantastiska som lyfts fram.
Vi får alla oss en läropeng av den. Var nöjd med kroppen.
Samtidigt jag tänker att jag kunde lite få rundare rumpa och fastare mage, men vem är nu helt nöjd med sin kroppshydda?