Fågelskräck

Att känna sej liten fastän man är mycket större än själva attackeraren. 
Ni vet då man råkar gå, cykla eller springa nära nån dikeskant eller nån åkerstump där fåglar byggt sitt näste? Då en ilsken fågelmorsa eller -farsa flaxar, flyger och dyker mot det som de tycker hotar deras bo och deras ungar. Då stannar man verkligen inte längre än nödvändigt...

Jag har tydligen någon konstig aura kring mej eftersom det nu skett två gånger under samma vecka. Jag hoppas verkligen det inte blir någon vana. Har hunnit reta upp några måsar vid en fotisplan då min son hade match i måndags. Jag skulle bara värma upp mej lite mellan två matcher och förståss sprang jag nånstans nära ett fågelnäste med (antagligen) några ungar eftersom det bara flaxade kring huvudet på mej. Obehagligt som bara den. Där försökte jag bara få upp värmen och så får man ilskna måsar runt huvudet. Till  och med andra föräldrar ojade sej över hut fågeln dök mot mej. Som tur hände inte något värre, men känslan var ju hemskt obehaglig.

Å andra gången för denna vecka var på min långlänk. Jag hade inte planerat min rutt på förhand så jag freestylade och tog det på känsla. Inte kunde jag nu tro att jag igen skulle springa nära ett fågelnäste i dikeskanten. Åter igen så flaxade och flög nån fågel runt mej. Jag kände mej så liten. Så sårbar.
Med lippisen över huvudet och skärmen över ögonen så ökade jag farten för att komma därifrån fort nog. Medan jag hörde måsarna skria å skrälla runt mej.

Pulsen stiger och paniken toppar alla mina känslor i sådanna situationer. När man förstår att nu är fågelföräldrarna arga är inte alls ett bra tecken. Då är en lugn länk plötsligt inte alls lugn. Fötterna börjar trampa så fort de bara kan för att komma bort från stället där man hamnat i krigszon. Pulsen stiger upp i skyn och känslan är bara "låt mej komma härifrån utan att få en fågelnäbb i huvudet". Klarade mej bägge gångerna med rena förskräckelsen men kan berätta att nu är min fågelrädsla aningen större än vad den varit tidigare.

Behöver jag säga att jag inte gillar fåglar?

Men jag är nöjd över mina åstadkomna 11 kilometrar trots det mindre roliga momentet med fåglarna. Jag kämpar på för att nå både längre sträckor men även bättre tider. Med tanke på att jag nyss återupptagit min löpning så är jag rätt nöjd. Vilodagar är för mej nu lika viktiga som själva springandet. Så nu njuter jag även av de dagar mina ben får bara vara.

Men nu håller jag mej borta från alla fåglar framöver.
Over and out.

Aningen frustrerad för att sedan känna glädje

Jag har haft ett opublicerat inlägg hela juni. Som spökat där. Men jag har inte vågat klicka det videre och allt bara stannade av sedan. Men nu gör jag det,  bara delar av det, men skriver ut det som spärrat mej nåt oerhört:

"Jag har märkt under de senaste två månaderna att jag och löpning= sant. Trodde inte att jag var så etsad i löpningen, men det är jag. Att jag inte får fara ut och ta ut mej några gånger i veckan är lika enerverande för mej som det är för en lat människa att måsta fara ut och röra på sej.

Jag ser bara alla andra, som kan och har möjlighet att springa. Å sen jag då, som inte KAN eller FÅR springa. It sucks. Jag avundas de som KAN springa och FÅR springa. Jag önskar så att jag också snart är där igen. Vill kunna ta mej fram med vindens fart och känna endorfinerna efter ett löppass, som får mej att må bra. Jag vill känna att kroppen håller och klarar av det. Men. Mitt knä bråkar och det enda som nu hjälpt är vila. Ingen belastning alls. Inga powerwalks med fart, inga intervaller, inga trappor, inga hoppsteg. Bara lugn gång. Alltså vansinne-för mej!
JAG vill RÖRA på MEJ!"
Skrev jag i juni 2016. Då jag var frustrerad. Arg. Ledsen. Irriterad.


Nu kan jag springa igen, efter nästan 3 månaders paus. Det är glädjande, för mej. Det går ju rätt sakta framåt. Men framåt går det och ju mera jag får springa desto mer i balans blir jag. Första "passet" efter all vila gick såå sakta att jag trodde det inte var sant. Konditionen har rasat spikrakt neråt. Buhuu. Men för att vara första passet så tyckte jag att 4km var ok. Och det blir ju bättre!
Jag känner att jag kommer tillbaka, bara jag inte sätter för stor press på tiden eller längden för mej själv.

Så nu får vi se om min juni bloggpaus satt bara i det att jag inte kunde springa eller om jag håller på att tyna bort från detta sociala media.

Njut av sommardagar hörni, för det kommer jag att göra!