Haltande hönan

Jag måste börja med att berömma mej själv över mina otroliga insater i att röra på mej denna vecka. ( Eftersom ingen annan verkar ta det steget eller ordet ) Det är så pass att jag får på mina nya byxor, utan att de spänner kring "iistär magan", som min kära mommo brukar säga :)
Men tji får jag bara för det!
Kroppen säger att nej, du skall inte träna, för då gör jag så att du får ont. Verkar det som om. Igår kväll märkte jag att jag hade fått en såndän skav-blåsa på min lilltå. Ja, uuh så glamuröst, inte sant!? Nå detta var ju inte så farligt så jag gick ut en liten vända och trotsade min fotkrämpa. Och for på piloxingskursen. Inga konstigheter mer än så igår kväll men ack så jag får besvära mej över en ömmande fot idag. Den värker som så in i hejjskotta. Kan inte gå på min kära högra fot idag.
Vad är pointen med att ha ben om de inte skall fungera som de ska!?
Så den som uppfann burana. Jag tackar dej innerligt för annars vet jag inte hur jag skulle ha kunnat ta mej igenom denna dag.

Så nu gäller fotvila idag. Inge hoppeliskutt med barnen. Inga promenader. Bara tv och mat, samt en önskan att byxorna inte kommer att spänna imorgon kring magen. Efter som det blir soppa och kanske muffins.

Do the zumba

Idag har jag tänkt delta i ett gott ändamål, ett väldigt svettigt sådant. Ett evengemang som tar i tid 3 timmar och högst troligt körs i ett ganska högt tempo, med medryckande toner av latino, salsa och marenge.

"Zumbaa euroja" heter hela grejen. Och allt som dras in i pengaväg skall investeras till Vasa ungdomspsykiatri.

Så gott folk, om ni läser detta före klockan 14:00 och innan klockan slagit 17:00 kom och gör oss sällskap till Krutkällarvägen 6 i Vasa, stället är alltså Vasas Urheilukeskus. Det kostar 10 €uron att få skaka loss extra energi, agression och fett ur kropp och knopp. Och samtidigt dansa loss helgens godis/chipsfross.

Vad tänker du göra?

Just thinkin´

 Jag har dendär finska mentaliteten, att inte blotta egna tankar alltför mycket. Farligt att säga för mycket, men ännu farligare att inte säga något alls.

Människor fungerar så olika, men ingen kan tiga i all evighet och bara knipa igen. Då kan man inte må bra. Någon måste få veta, men frågan är vem? Och hur mycket ska de då få veta. Och tidpunkten.

Det finns vänsterprasslare. Det finns shopaholics. Det finns mat-freaks. Det finns alkoholister. Det finns de med matstörningar. Det finns de som lider av sömnbrist. Det finns de som misshandlar eller blir misshandlade. Det finns roskisdykare. Speldjävuls fanatiker. Knarkare. Träningstokiga. You name it!

Olika sorts offer, för ett konstigt behov. ( Offer är mitt eget uttryck. Vet inte riktigt vad jag skulle kalla dem)
De som vill dölja delar av sitt liv. Det finns även de som kan prata öppet om sina problem.

Hur är det att vara en anhörig till en sådan? Läste Katerina Janouchs ( å nu vet jag inte ens hur man skriver hennes efternamn..) bok, med titeln Anhörig. 
Jag rös.

Och har många gånger tänkt att hur vill någon leva med en sån person, med så stora behov att förstöra eget men samtidigt andras liv. Omedvetet.
Eller är det omedvetet?

Kommer de nångång i ett "rätt" medvetande eller är rehab bara ett ställe för paus för sitt starka behov.
Det finns de som kommit i tro, efter att ha bemött sitt problem. Är det då gud som hjälper dem genom prövningen.
Eller är det deras starka sinne som gör att de kan stå emot?
Varför kommer vissa aldrig genom sina problem...?

Jag skulle så gärna vilja förstå. Varför.

Barn och att prata i telefon

Dottern som är 3½-åring håller i  min mobiltelefon. Hon skall ringa morbror, som fyller år idag. Innan hon fick lov att ringa pratade hon om saker hon skulle berätta på telefon och saker hon gjort.
Hon får telefonen i hand och jag uppmanar henne att säga hej och att berätta att det är hon som ringer.
Men...
-Hej! (tystnad)
-Hej, de e jag. Jag, jag, jag.....(tystnad)..
Jag, jag vill...( tanke paus)
- Grattis på födsledaxedagen!
-Joo.
-Mamma, ja vill int säga nåmera.

Och flickebarnet ger telefonen över till mamman som tar emot luren småfnissande.

Grattis till födelsedags jubilaren!

What about sunday?

Vad är det med söndagar..? Varför lever man med att ha nånslags angst undrar jag. Är det något som vi alla har inbyggt i våra hjärnor, eller lär vi oss att leva på så vis av våra föräldar? Eller är det bara nuet?
Jag kan inte minnas att jag skulle ha haft söndagsangst förrän jag började jobba. Som på riktigt jobba. 
I skolan suckade  jag självfallet över måndagarna, men söndagen var bara en helgdag. En ledig skön dag.
Men nu som vuxen...Söndag. Urk. Lång, låång, lååång dag. Kanske inte alla gånger lång heller men definitivt tung.
Är det relaterat till vilodag- Ja.
Är det en såkallad krapula dag- Ja. Även om man inte skulle ha druckit en droppe kvällen innan.
Är det en dag då man skall inamma nya veckan och utdriva den gamla....? Allt på en och samma dag. -Ja.
Är det en dag då man vill kunna hinna göra så mycket som möjligt, eftersom dagen efter är en dag då man med hög sannolikhet inte hinner göra det?- Ja.

Jag skulle mycket gärna slippa den angst och ångest man känner på söndagarna. Det skulle göra själen gott att inte alls tänka på kommande över huvudtaget.
Behöver man verkligen tänka så otroligt mycket på allt just på en och samma dag?

Såhär tänker jag lite idag, som omväxling.
http://youtu.be/avYxiIRG4xQ

En söndag är ju trots allt bara en dag, precis som de sex andra dagarna. Lika exakt vet jag att på fredag gäller  Feel Good-feelis genom hela dagen, för att man vet att det är helg på kommande.

Underbart väder

Jag måste bara få yttra mej om detta underbara vårväder som gjort entré i Österbotten. Alltså heelt underbart, med flera plusgrader och man både ser och hör hur snön smälter och isen droppar till vatten. Marken kommer sakta fram i mörkare toning och asfalten skiner genom snöslasket
Jag känner riktigt våren i luften! Och jag har nu lyxen av att få njuta av det denna helg. Har inget skillt inplanerat.
Idag hade jag och dotterns tänkt pulka oss fram. Det gick ställvis. Men det var mestadels så att jag fick bära pulkan under armen då vägarna var, som jag tidigare nämnde snöfria.

Hoppas på en likadan ljuv dag till imorgon. Då är tanken den att jag och sonen skall ut och skrinna om det fortfarande finns is att åka på. Det får vi se imorgon!

Måste ännu bara säga att min son sa idag då vi var ute i solskenet: -"Vet du mamma idag får vi extra mycket d-vitamin!"