vad är det med detta år, denna höst?

Förbannade trötthet. Och mörker. Och vintertid. Och elände!
Denna senaste vecka har jag varit så fruktansvärt trött. Känt mest för att dra ett tjockt duntäcke över öronen och bara gå i djup, djup sömn. Precis som familjen Björn. Vinteride.  Eller Törnrosa.
Men det har jag ju inte kunnat. Bara för att det känns som jag vill stanna allt. Eller allra helst kela fram hela skivan till kanske jul? Eller helst våren och den blomstrande tiden som alltid är hoppgivande. Så går det ju inte bara. Man får allt ta å knega på. I höst tycker jag att alla är lite mer håglösa. Lite hängigare och bara mer melankoliska än vanligt. Och inte undra på!

Min gudson är inför operation. Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att han klarar den prövning han står inför. För att inte nämna hans föräldrar. Varav en av dem är min kära barndomsväninna. Styrka att vara positiv. Styrka i att tro på det bästa. Samt hoppet.
Kollegans man har blivit jordfäst. Även om jag inte kände honom så bra, så var det en väckarklocka som ringde till och påminde om skörheten i livet. Att ta vara på de dagar du är här. Cancer är en alltför jävlig sjukdom.
Läste den nya bloggen IngenJävlaCancerbloggen och förstår att som mamma till ett barn med en sådan diagnos, så har man inte det heller alls lätt. Vardagen har fått helt ny innebörd på en gång. Och ingenting är som förr.
Vår österbotniska bloggqueen har även hon fått sin törn i form av utbrändhet.
Så många andra som dras med höstdepp. Clown angrepp, som i min värld är så urbota sjukt. Donald som presidentkandidat. Sannfinnländare som försöker tära ner finlandssvenskar.

Vad är det med denna höst? Detta år?
2016.

sol, glädje, sorglöshet.

Nu världen.
Give me några postivia nyheter som sätter alla upp å gapa. Ingen mera negativitet.

Hem ostädade hem

Är just hemkommen från en "höstlovsresa". Det har varit underbart att få bo på hotell och gå till färdigdukade bord och inte behöva städa undan nåt. Har fått plaska i varma vatten och njuta i bubbelpooler och basta i allt från bas finländsk bastu till en mer exotisk bastu med aromer ( i detta fall euqalyptus). Men det har även en baksida.  Att komma hem och möta den kaotiska hemborgen.

Kaotiska typer.

Jag hann aldrig städa hemmet innan vi for iväg och det straffar sej förståss. Hamnar här på en underbar veckostädning. Brukar så gott som alltid städa före man ska iväg nånstans, för att det är så roligt att komma hem till ett städat och polerat hem. Men inte denna gång. Bara att bita i det sura äpplet då!

diskbänken, ännu efter att jag laddat diskmaskin.

Jag möttes av skoberget, som familjen lämnade i hallen. Fy. Nästa var köket som gav mej direkt påminnelse om att dammsugning krävs. Fy tusan för alla smulor och tingel som lämnat på golvet. Diskmaskinen fyllde jag i racerfart och tryckte igång. Lika så var det med tvättmaskinen. Så de snurrar på som bäst. 

Starthögen. Å mera finns det.

Men efter att jag snabbfixat mat och hängt upp en tvätt, strukit några plagg och försäkrat min mommo om att vi kommit hem med alla saker i behåll och att alla är i skick så känner jag bara mest för att slippa och skippa städningen. Den väntar nog på mej en annan dag.

I stället drar jag mej till minnes filmen som jag och barnen såg på bion i hotellet; MINIONS! Och skrattar gott åt Stuart, Kevin och lille Bob.

Måndag, tisdag, onsdag, torsda å freda

Nästan så jag började nynna till Ledins låten när jag skrivit rubriken. Denna vecka har varit rätt tung. På både måndag å tisdag kände jag att nu kommer den förbannade flunssavågen över mej. Garanterat skulle den ha gjort det åxå om inte jag hade kokat ingefära och druckit det så hela jag var en ingefäraknöl.

På onsdag var jag igen mej själv. Det är nog ingefärans och tisdagens kvällssömn som jag får tacka där. Ja och då jag nu var i skick så styrde jag efter jobbet mot Vasa-Finlands soligaste stad. Det var verkligen inte sol den kvällen mest bara grått runtomkring. Men jag gick på promenad med Sofia vid strandpromenaden och njöt av det underbara och så värdefulla havsnära befinnandet. Nästan så man var i zen. Allt var i balans, just då.

Underbara Vasa. Strandwalk.

Torsdag var bara knasig från början till slut. Orkade inte göra nåt så jag var som en degklump i soffan hela kvällen. Å på fredag ( alltså idag, blir det ju, jaajaa!) kände jag ett otroligt sug efter en löprunda. Hade ju varit så många dagar osprungen och inte i form, så det var ju inte en höjdare. Skulle ta en långlänk, men fick nog nöja mej med mina 8km. Lite bittert att inse att kroppen ändå inte var leveransklar ännu. Jag får vänta.
Men sen då jag knappade upp mina bloggar jag läser så hittade jag en måndagslista och jag är ju inte sen att haka på..det är ju bara att min är en fredaslista.

Jag gör: smakliga äppelpajer, enligt min kollega.
Jag kan: inte förstå att jag blivit 34 år. Är ju typ 26 i sinnet.  
Jag köper: mer än gärna frukter hem, men tycker det är sjuttons dyrt.
Jag borde: lära mej att prioritera rätt saker in i vardagen. 
Jag måste: spara in en resekassa åt mej.
Jag vet: alltför lite om allt här i världen.

 Jag tycker: att amerikanerna är fullständigt puckade om de röstar fram Trump som nästa president. Det är värre än pest och kolera.
Jag tänker: på båda inhemska språken. 
Jag förbrukar: alltför mycket duschcreme.
Jag lyssnar: väldans mycket på  KAJ:s Byalåt.
 Jag drömmer: de konstigaste saker, sånt som är svårt att relatera till det verkliga livet
Jag längtar: till kommande Umeåresan i november.
Jag fasar: för mina barns kommande tonårsfasoner.
Jag använder: pulsklocka utan pulsbandet. Logiskt, inte sant?
Jag njuter: när jag får egentid.
Jag blir: alldeles för lätt känslosam i alla världens situationer
Jag äter: för mycket gott å sött. Och i alldeles för stora mängder.
Jag dricker: helst vatten.

Jag struntar: i min garderobs rensning för typ femte året i rad.
Jag ska: springa 15km i sträck ännu detta år.
Jag sparar: långt hår nu igen en gång
Jag brukar: prata mycket, ofta utan att jag tänker på det desto mera.
Jag älskar: äkta lyckokänslor.
Jag har: inte varit på ansiktsbehandlig på alltför länge.
Jag tittar: på telefon oftare än nödvändigt. Tv så sällan att jag inte ens vet om det kommer nåt där i höst.
Jag läser: mer än gärna romantiska och tassiga böcker med ett stänk av psykologi.
Jag vill: åka till Rom och se på gamla kåkar och äta underbart god pizza.'



Åh vad jag gillade denna lista...

Vad är det som händer??

Tycker det hänger negativitet både åt höger och vänster nu. Om det inte är cancer så är det utbrändhet och avrättningar. Om det inte är nån av dem tre så är det komplikationer, arbetslöshet, avstängningar eller rakt av fientlighet.
Jag tycker att jag sällan skådat så mycket elände. Överallt. Samtidigt.
Tillika så är det ju så mycket fina saker som sker runtomkring en också. Vi borde sätta mer fokus på det vackra, det som lyfter upp våra tankar till det bättre. Fast ibland är det svårt. Som idag.

Vågar världen hoppa? Våga jag hoppa? Utan att veta vart vi landar.

Jag kan omöjligt blunda för allt dåligt. Det sker. Jag ser det och känner det. Samtidigt vill jag bara blicka framåt. Jag vet ju att allt är övergående. Det tar bara sin tid. Men när man inte riktigt förstår, eller vill förstå, vad som händer är allt bara ett virrvarr av frågetecken och onda aningar. Även goda, men dessa är inte lika synliga.
Men allt detta finns. Och jag vet att utan allt detta kommer vi inte framåt. Det är förändringar på gång. Stora sådanna. I hela vida världen.

Har vi hoppat finns det inte någon återvändo. Då ser vi bara framåt, för att kunna klara oss. Men står vi å trampar på samma ställe år efter år och tionde efter tionde så kommer vi ingenstans...förutom i en stor grop som är djup nog att sänka många.
Idag visar vi upp oss, vi finlandssvenskar. Det är manifestation på Vasa torg idag, för vi vill ha kvar vårt sjukhus. Ha kvar arbetsplatser. Ha kvar den svenska servicen som både ung och gammal behöver. Vi lever i demokrati och folket visar att vi vill ha kvar detta. Vi kämpar för att få ha kvar ett av de viktigaste vi har, sjukvården!

Jag håller tummarna och mitt hopp för att Vasa Central Sjukhus ska få stå kvar med full jour. Det behöver vi på kusten, vi finlandssvenskar.

Jag trampar på stället, tror jag

Jag har otroligt nog lyckats hålla min träning på bra bas hela september. Vädret har ju varit på allas vår sida och dessutom har ju kvällarna inte ännu hunnit bli beckmörka.
Håller på att synkronisera min pulsklocka med datorn och väntar på att minnet skall bli blankt igen på klockan. Så jag kan ta mej nya turer och sedan begrunda vad jag gjort rätt och fel. Nå nä! Så pass har jag inte kommit mej till ännu.

Men jag har faktiskt införskaffat ett skillt häfte för löpningen. Skriver alltså hur min feelis är efter varje löprunda jag tagit, okej  inte alla, men många. Överlag är feelisen alltid bra efter att jag dragit på mej löpskorna. Men visst har jag de motiga dagarna också med mej.

Utan musik, no go.

Nu skulle jag helst vilja att jag skulle hitta min fartökningsväxel. Ni vet då man hittat ett tempo man är så bekväm i, en fart som inte är för jobbig men rätt ok. Det är just där jag hakat mej nu. Kommer inte riktigt fram till hur jag motiverar mej själv så pass mycket att jag får in det där fananamma. Fartökningen, som skulle göra mej så glad och lycklig. Åtminstone en stund.
Jag har försökt med några intervaller, men de är ju så tråkiga då man gör det själv. Å super tråkigt är det om man väljer att springa runt sportplan, som är 400meter runt. Det är så hiskeligt många varv man får springa innan det ger nåt. Ser inte poängen med att springa runt. Hellre far jag lite här och var och får vila blicken på skog eller åker och hus.

Men jag försöker nog vara omväxlande och inte hela tiden göra samma sak. Även om det är mest roligt att springa bara rakt fram å nå sina kilometrar man tänkt sej klara så vet jag att man måste ta sej ut ur sin bekvämlighetszon för att komma videre. Men just nu känns det inte alls så. Därför har jag bestämt mej för att vart tredje gång blir det långpass, däremellan ska jag ha endera intervaller eller teknikträning ( vilket åxå känns såååå trögt). Så idag skall jag ta ett tråkpass. Bara för att kunna bli bättre. För visst är det så?