Någon man känner kommer "objuden" in lite som förr i tiden och man blir allt förbluffad nuförtiden. Tänk att h*n inte ringde och kollade läget före! Detta var ju bara otroligt roligt förr i tiden att någon ville komma huxflux in och höra hur man mår och hur man har det i nuläget. Utan att ringa och kolla att är någon hemma före och för att inte tala om om det passar. Utan att förvarna.
Var ingen hemma var det så. Då gick man videre utan att desto mera tänka på saken.
Lite mera spänning i livet då man for på en söndagspromenad och plötsligt kom att tänka på att "Hey, har inte vikit in hos Malin på länge. Går och kollar om hon är hemma!". Vem eller hur ofta görs så nuförtiden?
Nu ringer vi en vecka på förhand, ringer ännu kvällen före och dubbelcheckar att allt går enligt planerna och att inget avvikande dykit upp.
På så sätt hinner den som gästas fundera ut vad som ska bjudas på, vilka vrån måste städas och barnen hyssjas till tystare innan. Kanske även kläderna behöver kollas, kan jag ha på dessa gamla lumppor när hen kommer?
Varför måste vi ha det så perfekt till synes?
Nå, objudna gäster. Objudna. Måste man alltid vara bjuden? Blir man liksom påträngade om man bjuder in sej själv? Måste man vänta på att någon vill ha en dit? Måste man ha huset tipp topp? Städat, ifall om?
Jag har konstaterat att det är så ovanligt att någon kommer och hälsar på, utan att ha blivit bjuden eller ringt och kollat läget före, att man blir paff. Man ställs liksom på ända.
Detta borde inammas mera i livet att bara göra saker utan att varna före. Live the moment, liksom. Behöver inte vara så planerat.
Gäller åxå mej. Kanske det bara gäller mej. Hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar