Gröten bränns och julledigheterna tar slut

Julhelgen är över och några dagar återstår på året 2014. Nu är det bara att söka fram sina arbetskläder och ställa den irriterande väckarklockan på väckning. Inga långa sovmorgnar och lata dagar vid matbordet eller huisit fartfyllda pulkabacksdagar i solsken. Jobbet kallar redan imorgon, åtminstone för mej. Nån måste ju tjäna sitt levebröd!

Julen var som i sagorna; snörik och fräckt kall. Med juleljus i julgranen och julklappar i massor. Julegris och pepparkakor. Men julen går snabbt förbi. Nu redan talas om populära mellandagsreor i butikerna och hur man tänker planera sitt nyår. Hela tiden blickas framåt. Jag lever just nu i nuet, har alltså inte nån rea-shopping i åtanke eller något färdigställt för nyårskvällen. Jag har fullt upp att minnas att jag ska till jobbet med mungiporna uppåt.

Jag har hunnit vara med barnen i pulkabacken och njutit av solens strålar. Vi var till gamla Vasas ruiner på juldagen och hela Vasa omnejd hade visst samma tankar. Backen var smockfull.

Från alla håll åkte barn med stjärtlappar, snowkicks, kälkar och pulkor. Glädje lyste från barnens ögon och värmde mitt mammahjärta. Ingen köld kan ta bort barnens underbara iver för långa backar med guppor och glid. Även vuxna fick fram sitt barnasinne.

Väl hemma kokade jag likt en riktig husmor tomtegröt (eller risgrynsgröt) av mjölken som var kvar. Jag läste på en fängslande bok samtidigt och rörde om så gott som hela tiden. Efter en stund luktade det trots mina försök bränt. Vad är en jul utan gröt? Hehe. Kan ju konstatera att det flyter inte på som i sagorna, om vi säger så. Håller mej till något som inte tar så länge nästa gång.

Träningen har tyvärr fått sista platsen under julen, då jag fick halsont och öronvärk. Men någon powerwalk har jag lyckats klämma in mellan julmåltiderna. Så nu är jag inställd på att bli helfrisk och att få knyta på mej mina nike-skor och ta nån löprunda så småningom. Får börja från början och satsa på min återkomst 2015. Ser framemot det nya året, gällande motionen åtminstone.

Ska ta vara på de sista dagarna av dethär året, gör det ni åxå! 2014.

Ett ljus i strimma och stor dos vintertulpaner

Idag fick jag ett infall att fara och fota solljuset. Annars var idén bra men fick lite bråttomt då jag håxade på det när solen hade knappa 15minuter kvar att skina ner på Österbottniska slätten där jag bor. 
Jisses sån fart på min påklädning! Medan jag klädde mej sade karln något om att jag har 10minuter på mej och jag bara:"Jag veeet!" Och rusade ut som en jehu. Och jag knäppte med min telefon.

 Gick med raska steg och såg hur himlen färgades rosa, lila, orange och olika gula. Himlen var on fire. Så fint.

Här slog solens strålar ännu mot klippberget jag skulle upp på.

Jag gick med bestämda steg mot mitt mål. Ett litet bergsblock, som har en gång upp till toppen, därifrån får man helt sjukt bra bilder med rätta verktyg. Om inte annat så är utsikten magnifik, bara för den kan man styra stegen upp.
Såg hur solen i snabbt takt sjönk och stegen blev till jogg. Såg hur solen strålar slutade kasta skuggor.

Kom mej upp till toppen och hann se kanske maximalt 3sista minutrarna av solnedgången. Men jag hann se lite av det fina och underbara. Släntrade därefter ner och bannade mej själv då jag inte kom på tanken att fara dit upp ens halvtimmen tidigare.

När jag kommer på hemgården står en främmande bil där. Kände varken igen bilen eller registerplåten. Så jag stegar in i huset för att se vem det kan vara. Det första jag är ser en vilt främmande karl i hallen med en flicka på kanske året fyllda i famnen. Och sen ser jag min väninna jag inte sett på ett år! Ett kärt återseende.

Hon den rackaren, hade ringt min karl timmen tidigare och sagt att hon kommer på en "surprise-visit" och min karl, den knölen hade inte sagt ett knyst om detta! Så då han hade sagt "nåt om 10minuter" före jag rusade ut, hade han menat att det kommer nån till oss, men jag hade haft sån show med att hinna fota solnedgången att jag inte varit i "hörzon".
Så det blev en härlig återträff med väninnan min! Fick träffa hennes karl, för första gången. Och hennes dotter. Vilken härlig överraskning!

 Och hon kom med mina favoritblommor, tulpaner. Vintertulpaner.

Lycka är att ha underbara vänner. Som kan överraska på bästa sätt!

Min bil och mitt huvud

Är man lite pinsam så är man. Jag vet inte riktigt om detta är ett normalt beteende men lyckas göra bort mej nu och då.  Lite mera än vad andra människor gör, eller sedan är de bara förståndiga nog att hålla det skedda/sagda för sej själva. Men jag ska nu bjuda på en "goding".
Brukar bara dela med mej mina eskapader i muntlig format. Men detta vill jag minnas på äldre dagar åxå.

Blev sjukskriven en längre tid då sjukan slog till ordentligt. Har tagit en del mediciner nu i sjuketider för att dämpa mina plågor. En del av dessa har ju varit triangelbemärkta (det vill säga att man få betydligt starkare dos av mindre mängd och kan få biverkningar. Man ska tex helst inte köra bil osv.) och en del har bara varit "vanliga" bli-bättre-meduciner.  Så jag skyller på medicinen på det skedda.

Min talförmåga har ju mången gång satt mej i klistret, då jag och min rappa käft ska hålla låda. Det liksom kommer ut grodor nu som då. Där finns många exempel! Trust me! ( Som när jag skulle ge råd åt en gubbe att fara till försäkringsbyrån med sin bil, som han fått repad/skadad så var jag såå hjälpsam med att skicka honom till (barn)rådgivningen. Ja, nåväl gubben han tittade på mej och skrattade gott och undrade om jag hade tungan rätt i mun. Om jag faktist menade rådgivningen eller försäkringsbyrån?)

Äh, jag kommer på sidospår. Ja nåväl. En morgon ( ganska nyligen) jag skulle föra dottern till dagis, så hade vi lite extra brådis. Nåja, nästan alla morgnar är det ju fart i ändan. Men denna morgon så låste jag inte bildörren vid parkeringen till dagiset. Litar alltså på folk runtomkring mej på dagiset.
När jag kommer tillbaka till min bil och sätter mej i den tänker jag att vem har suttit här? Stolen var liksom inte som den brukar. Kollar baksätet och känner inte igen baksätet. Kollar på sätet bredvid och radion och det slår mej: jag sitter i en annan människas bil!!! Härreguud sån chock. Snabbt som attan stiger jag ut ur bilen. Kollar i panik runt mej, såg nån mej. Och var är MIN bil!? Men lugnar ner mej då jag inser att det är en välbekant bil bredvid, som är min!

Hade helt enkelt öppnat dörren till fel bil, den fanns garanterat inte där då jag kom in på dagisgården. Likadan som min. Hafe inte behöv nycklarna en enda gång under händelseförloppet!!

Satt mej nonchalant i den egna bilen och körde hemåt i en välbekant sits och men en tanke om att ALLTID LÅSA BILDÖRREN från och med nu. 
Om det finns fler som jag så är ni jäklit bra på att dölja er.

När man får tänka om

Ibland går planerna inte alls som man hade tänkt sej. Ni vet, då man tänker att den kvällen ska jag göra det, andra kvällen fixar jag till det där..ja å sen får man släppa allt till och med upp till två veckors planering. Då flunssan däckar en, tar all must och ork ur kroppen.
Jag blev riktigt "braka-förkyld". Alltså så flunssig in i attans. Med hela köret, så man var sjukskriven från jobbet.

Men genast jag orkar sätta mej upp har jag som tur flera saker jag kan sysselsätta mej med, utan att vara uppflugen å i fart och fläng. Som stickningen. Eller bokläsningen. Virkningen!

Minns ni mitt inlägg om den räta tomten.  Det gick käpprakt upp åt röven ( ursäkta, men på sant. Det sket sej totalt!). Jag skall ännu fixa om den, men istället för att se på just den tomten valde jag att börja jobba på en modell mindre istället.
Och nu kan man väl lungt säga att tomteverkstaden varit i full gas under helgen, med min täppta näsa. Med många finrexin-koppar och ännu fler näsdukar. Har till och med rivit ingefära och pressat citron i varmvatten. Inget har påverkat förkylningen. Den är helt klart en envis sort.
Men ser lite ljusning.
Kan nu idag andas genom näsan och kan svälja utan att det tar ont. Glömmer hostan och kör på nu.

 En modell mindre tomte, som blev mer lyckad än den första stickade. God jul där åt er allihopa!

Pysseltagen

I många herrans år så köpte jag julkort. I princip åt alla jag kände. Åtminstone alla jag kunde fixa fram adressen till. ( Den svåra vägen då man inte hade nätverk till fonecta). Valde förr inte alls så omsorgsfullt bilder och text som senare i lifvet. Sedan kom barnen in i bilden och jag var en trogen kund på ifolor.fi  många herrans år och hade mina barn utklädda allt från tomtenissar till pepparkaksgubbar.

Nu har mina barn tröttnat på att vara julkorts modeller. Inte konstigt så, för innan man hade DEN bilden, som man faktist kunde skicka iväg så var det ju tårar, gräl, mutor och alltför kortade nerver som spelade roll. Minns att man klickade och knäppte på kameran olika vinklar, miner och hållningar. Minns åxå hur barnen suckade det sista året, lovade då att inga fler kort tass om inte de själva vill.

Och nej..det har alltså inte blivit av med foto-kort sedan dess. Istället har min inre pysseldrottning entrat varje december..och har nåt nytt fingerfärdigt på lager.  Så nu har det klippts, klistrats och skrivits för hand. Inga datorer och färdigköpta multipackages med julkort, utan totally made by me.
Detta år blev det il på när jag insåg att idag var sista dagen att fixa dem klara. Imoron sista postningsdagen om man enbart vill pröjsa 0,75€/frimärke. Härreguudars!

Brukar alltsom oftast satsa julkorts tillverkningen på "den extra lediga" dagen i december (läs: 6:e december) MEN den inföll ju på en helg, så det blidde ingen julkortstillverkningsdag. Nå hann fixa några kort, skickar dem och hoppas att jag inte glömt någon i min förfärligt bristande koll på detta års sista kalendermånad.

Ni ska få en sneakpeak på korten...bara jag får dem i postens gula låda först!

edit: mina kort som sändes till folk.

Plankan i december

Måste få skryta om mej själv lite! Under dagarna hittills i december har jag plankat över 1 minut dagligen fram till den 5:e! ( Igår, den sjätte, tog jag vilodag)
Dessutom började jag 1:a december med ett pilatespass, som bet på ordentligt att jag hade träningsvärk i mina lår och min bakända i dagarna tre. Trots detta var jag ut och gå både dagen efter och på den"tredje dagen" efteråt. Eller kanske jag borde erkänna att jag skulle nog inte ha klarat av så mycket mer än så. Igår tog jag mej i kragen och gjorde ett pass av Raska Fötter, ett backträningspass. Så känner mej SÅ duktig första veckan i december. Värsta tränings freaken, eller hur?

Grejen är den att jag jobbar för tillfället i ett byggkaos. Med byggnadsplast, bergull och ljud utav all sans och vett. För att hålla mitt förstånd något i behåll och få lite andningstillfällen tänker jag försöka maximera min luftintagning, bara om möjligt, genom promenader eller länkar. Ifall inte det passar in i schemat så  blir de alternativ träning, så jag får andas. Allt annat än byggdamm.

Så nu fundrar jag om jag verkligen skulle orka planka 24dagar. Med minst 1minut, var dag.

Jag försöker febrillt ta en bild där jag håller plankpositionen.

Men så hoppar jag över till Nadias julkalender och bara älskar hennes sätt att lyfta fram kvinnokroppen. Jag blir så glad var gång jag läser hennes kropps-kalender. Mera sådant. Det är det sunda och helt fantastiska som lyfts fram.
Vi får alla oss en läropeng av den. Var nöjd med kroppen.
Samtidigt jag tänker att jag kunde lite få rundare rumpa och fastare mage, men vem är nu helt nöjd med sin kroppshydda?

En rät tomte..coming up

Biten, som av en modefluga av jultramset i år, så fick jag för mej att sticka en tomte. Vill ju ha en tomtenisse som jag kan säga att jag gjort själv. Vet inte varför men nu är det så att julfeelisen är verkligen hos mej som en igel. Så en tomtenisse ska de vara. Handmade! Och jag kämpar ännu med den..

    
 

Hade inget mönster så jag började på och nyttjade min fantasi. Ett stycke tomte coming up, förr eller senare.
Lite bildbevis för den som inte tror att jag fått upp ångan med att sticka.
Får se då hurdan nisse det blir.

Marmorljus

Jag har en skild plats i mitt hjärta för (värme)ljus. Mitt hjärta pumpar ett extra slag varje gång jag ser ett specialljus av nåt slag. Har en liten passion för just värmeljus, av alla de slag.
Nu så har mitt hjärta smält för just marmorljus.

 De är så fenomenalt fina i bara sitt mönster, men även hur de brinner ner är en konst i sej!

Jag följer inte direkt trender, utan följer mitt eget tycke. Eller sen är jag bara en eftersläntrare av egen tidsvirvel.
Vet ju att det funnits ljus, som har marmor mönster, länge på marknaden. Men nu i år så slog det mej att hur häftigt och konstnärligt ett sånt ljus kan vara. Så nu har jag och bränner på.

Så nu i helgen så har jag verkligen väckt pyromanen i mej. Brasan brinner, alla julljus lyser i fönstren, i lyktorna flammar skenet från ljusen och på vardagsrumsbordet finns mitt nya ljus, marmorljuset.
Jag bara väntar på att det ska smälta lite för att få den häftiga effekten.

Nu har jag varit så tråkig att jag tagit en bild ur katalogen, dessutom på snedden. Jag är för lat i kväll för att få den stående . Men ni förstår min point, varför jag bara väntar på att den ska börja forma sej. Marmorljusens brinntid är till och med upp till 60 timmar så man hinner garanterat tända det några gånger. Både till morgonkaffet, eftermiddagssfikat och till kvällsglöggen! Så nästa gång jag ser någå coola färger kommer det nog några marmorpelare med mej hem igen.

Väntar på att den ska öppna sej som en blomma. Tänkt vad ljus är "hälsosamma" mot vad en hyacint kan vara. Många är så allergiska hit och dit med olika växter, men de flesta diggar ljus. Det får vara mitt bidrag för första advent.

"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu men det blir ljusare igen..."

Gardiner och mattor

Jag är en som aldrig riktigt förstått mej på gardiner. Har liksom ingen humm om hur långa de ska vara eller hur breda. Hurdant tyg det ska vara för att vara kvalité. Tunna och genomskinliga eller tunga och tjocka. Och det där med att få rynkningen på gardinen när den väl är uppe sitter alltid fel. Nee, har liksom noll koll på den biten. Tror att den genen trillade av kärran när jag blev till.

Men i år har jag lite mera intresse för den biten då man jämför mot många tidigare år. Om det är åldern eller trenden eller om det liksom bara slagit slint vet jag inte. Men skulle kunna tänka mej något i stil med dessa nu till jul. Om ja, pengabingen vore öppen för möjligheter vill säga.

Den här till sonens rum..    eller denhär ...

Till dottern kunde jag tänka mej..
..ni ser att det är verkligen jultema i huvudet på mej nu. Man borde ju satsa helhjärtat nu när jag kommit igång och så, men måste nog fundera lite på andra världsliga ting åxå.

Mattor har jag åxå börjat kasta ett öga på och då något i stil med.. 

 
Stjärnor och ränder är liksom ett återkommande mönster i mina tankegångar. Så självklara även nu.
Och på nåt konstigt vänster så har jag fastnat för grått, kanske november-gråheten
 har tagit mej i knoppen.

Alla bilder från jotex.fi och det är alltför farligt med internetes underbara klicketi-klick-lätthet. Stor risk finns att man klickar hem ett eller annat. Får se om jag kan hålla fingrarna i styr.

Hur går det med er "julmontering"?

Min snöflings-promenad

Var ute och gick i mörkret med min reflexväst och småa tingeltangel reflex. Medan jag gick funderade jag över hela fenomenet reflex. Varför det i så många år varit "fult" med västarna och varför inte någon lyft fram att västen är livsviktig i vårt mörka land- förrän nu. Det är först nu i höst som det verkligen blommat upp på bästa sätt. Är så glad att många har förstått hur viktigt det är just med att synas i trafiken!


Sedan funderade jag över hur många har vågat lägga upp julgardiner redan i år. Det var inte många. Även jag har varit lite försiktig med att lägga upp för mycket, trots att jag verkligen hittat julfeelisen denna vinter. Men kanske nu ikväll eller imorgonkväll, för det kliar så i mina vinterpyssel tassar!

Medan jag traskade på småa vägar så dalade snön ner. Åh, sån härlig, sprudlande och sann glädje jag kände då! Nynnade lite på "nu tändas tusen juleljus" och började längta efter både julöppningen i Vasa och efter de vackraste julsångerna i kyrkan. Det är så mäktigt då man sitter trångt i kyrkbänken och får sjunga. Sjunga julsånger som siktar julkänsla rakt in i hjärtat på en. Brukar till och med torka en tår från ögonvrån, för det är julkänsla på hög nivå för mej.

På slutrakan på min promenad så träffade jag på Rudolf. Han såg ut att ha det bra på en av gårdarna. Där tittade han upp bland snöflingorna som började falla tätare. Lyste upp världen ikapp med snöflingorna.

ÅÅH vag jag diggar snö. Den känslan som snö ger mej hoppas jag åt er alla andra åxå!

Har inte glömt, bara försummat

Jag har både glömt och förkastat bloggningen senaste tiden. Haft så mycket roligare saker på min agenda. Och har dessutom köpt mej en ny kalender för kommande år! Skall visa den i ett bättre skede.
Tankarna virvlar i julbanor. Ljusslingor, hur de ska pryda vår ingång. Och vilka belys vi ska sätta upp, måste nämligen köpa nya detta år. Funderar över gardiner. Och julpynt i allmänhet.

Tänker reflexgarn och vantar och mössor, lite mommo-tänk mera nu ön förr.

Vi återkommer! Ha de bra tills dess!

När jag "lånar" dotterns nystan

Jag har ju verkligen inte haft något lyckat stick-år detta 2014. Omotiverad som bara den och hittat på en massa annat. Framförallt så har jag satsat mera på löpningen och min hälsa. Har ju dock påbörjat en hel del men väldigt få saker har blivit ens halvvägs till klara. Fick dock en liten kick när dottern självmant valde ett (eget) garn i butiken, för att lära sej virkningens underbara gåva. Hon visste precis vad hon ville ha.

Hon virkade lite till en början, med sina småa barna händer. Orkade inte så intensivt, så garnet lämnade ju i min garnkorg. Och jag upptäckte att det var ju mjukt som bara den OCH dessutom värmde det skönt åxå! Mina geniknölar satte fart och jag mindes ett inlägg där Lindas lantliga hade visat ett nystickat vantpar i zebragarn åt hennes dotter och på samma bild fanns ett annat "plagg", som fångat mitt intresse. Just det tänkte jag försöka mej på!

Jag började en kväll med att kasta upp maskor på en sticka-helt på måfå. Och ångade på. Rät. Avig. Rät. Avig. Det gick ju inte snabbt, nej verkligen inte. Ska visa bilder på mitt projekt.
Och varje kväll så stickade jag lite på detta. Lade "Femtio nyanser av Grey" åt sidan, lämnade bakningen och motioneringen åt sidan och tog tag i sticksömmen.
Jag hade inget direkt mönster jag följde MEN tittade ju definitivt många gånger på bilden på Lindas blogg.
Det bästa med hela saken är ju att jag fick ha stickat det klart! Jag är så stolt och nöjd att jag fick ett plagg klart på knappa 2 veckor, och ännu bättre är det ju att dottern tog den på direkten i användning!

Här är plagget. En kauluri ( suomeksi ) pratade vi om när jag var barn. Halsskydd var ett annat. Och i dagens värld pratas om polokragen. Det är vad jag har åstadkommit med egna händer.

Min dotter med kaulurin på sej. Och stolta mamman fotar.

Nu har jag då ångan uppe och köpt mej ett par rejäla bambustickor i nr7. Så nu kör jag reflexgarns stickning för fullt. Hoppas att det kommer i lika ivrig användning, när/om den blir klar.
Det är en mössa jag försöker mej på denna gång.

Ett mysjogg i novemberstarten

En ny månad har nu gjort entré. November med sitt mörker. November med sin dysterhet. Trots mörkret så finns det mycket vackert runtomkring. Just i november.
Som nu denna helg! Halloween för den mer kommersiella. Och för den mera traditionella så alla helgona. Vi tänder ljus och kommer ihåg dem som vi förlorat under årens lopp.
Vi tänder ljus för myset och lyset. Vi tänder ljus för värmen.

För första gången någonsin så har vi en pumpa som välkomnar. 

Själv ska jag ännu till gravgården och tända ljus.

Själv var jag lite galen och vaknade i morse ännu då det var mörkt. Snörade på mina nike. Klädde på mej lager på lager eftersom temperaturen låg på -7,6. Tog pluppar i öronen och lade igång en topplista från Usa.
Min runda var ett mysjogg, som Heidi ( coachen i Raska Fötter), i måndast pratade om. Det satsade jag på idag. Och medan benen trummade mot krispig yta hann flera tankar rulla.
Men jag stannade verkligen till då jag fick se dagen gry. Ett så häftigt fenomen. Att jag stannade till. Knäppte bilder med min telefon och nästan svor på att stunden försvann för snabbt.
För det var underbart vackert. Sagolikt. Och minst sagt magiskt.

Så detta var min stund. Då dagen gryr. Och solen stiger bakom hoppamäki. När jag var vid backen som syns på bilden var det redan ljus morgon.

Och nu inväntar jag en härlig kväll. Skall med några väninnor på bio. Och sedan lite mat i magen på restaurang. Inte så tokigt, om jag själv får säga!
Och avslutar inlägget med en powerballad från gamla goda tider. Guns N´ Roses sång om just denna månad.
 Trevlig helg alla ni som läser bloggen!

Det sa: klippt

Jag anser mej vara ganska feg i många fall. Jag vågar inte vara först ut i det kalla vattnet på sommrarna, är inte den som beställer sista-minuten resor, hoppar inte i värsta dödsfällan vid nöjesfälten, vågar verkligen inte hoppa bunjy-jump, rädder för kvällsmörker i okänd skog, i huvudstäder kollar jag så jag inte förföljs av knarkande våldtäcktsmän och tar inte snabba beslut överlag. Vill först veta att hur hårt det går eller hur farligt det är på en skala från lite överraskad till hjärtat i halsgropen. Alltså typ blir det hälsovårdscentralen eller akuten, om något går galet. Tror att detta kom vartefter jag fick mina två ungar. En herrans jävlig hönsmamma-effekt lockades ut.

5 minuter innan jag satte mej i frisörens salongs-stol.

Men ibland får jag infall som är precis lika vågade som tex. att fara ensam på bowling ( vilket jag för övrigt inte heller skulle göra). Ni ser fegis, jag är så det ekar om det.
 Var betydligt modigare före min mamma-gen framplockades.


Men i veckan gjorde jag en stor förändring!
Jag satt mej hos en frissa och sa: Har fundrat på några olika klipp och frisyrer. Vad tror du? Jag kan nog tänka mej kort. Klipp!
Jag hade med bilder på några kort-korta frisyrer. Och vi diskuterade och funderade. Och hon klippte. Klippte. Klippte.




Ni vet hur hårmodet går. Man ska ha långt till vintern, då det är kallt. Man klipper kortare till sommaren. Färgar mustiga färger till höst och vinter och ljusare till våren och sommaren. Här kan jag säga att jag är kärringen mot strömmen hela detta år. 

När jag kom ut från frissan såg jag ut såhär.

Det jag varit förvånad över är att jag har vågat hårmässigt mycket mera än vanligt i år.
Har klippt mej själv under sommaren. Har klippt kort hos frissan. Och inte följt hårmodet ett dugg.
Sista klippet var alltså kanske (för mej) det mest vågade.

Jag vågade!

Och jag tänker nu att det är ganska tufft. För mej.
Friskt vågat hälften vunnet eller friskt vågat och mycket mer än hälften svunnet?

Nåväl, håret växer. Det kommer nytt om jag skulle börja vantrivas. Men just nu tycker jag att det är coolt så in i attans med min nya look.

Ha det så bra!

Skall bara säga att Lindas inlägg om reflex (klicka) är det bästa jag läst i höst.
Och jag är åxå en reflextoker. Bär väst och ser löjlig ut. Men det är ju hur coolt som helst. Tänk på att det ser ut som 80-tals modet. Alla var klädda i neon då! Och nu är det tillbaka. Och räddar liv dessutom!

En trappa som blev uppiffad

Jag fick mitt infall av höstfix. Äntligen, om vi säger så! Det har varit så arma trögt hela hösten med såndär utefix. Har helt enkelt inte fått motivationen att nå min "got to do this"-feelis förrän nu.

När alla andra redan har köpt och piffat upp sina verandor, balkonger och trappor så är jag bara ännu i funderingsstadiet av pyssel å fix.
Idag nu på en välbehövlig tordagsledighet, så traskade jag till skogs. Eller okej...bara nuddandes vid skogsbrynet. Var på jakt efter lite granris. Det ger ett så ombonat uttryck till arrangemang. Dessutom har min mormor alltid på hösten en önskan om att få sin blomrabatt gömd under just granris. Så de var nästan två flugor i en smäll.

Kom hem med lite ris åt mej och en hel drös till min mormor, som var nöjd över att vi nu hann täcka rabatten innan första snön lägger sej på marken.

Jag hade hjälp av dottern som även hon hade inspis på idag.
Vi skulle fara och köpa ljung och pryda en låda. Men kom hem från butiken med 2 plåthinkar i storlek liten och det kom inte bara ljung utan något lite annat åxå. Som jag dock inte vet riktigt vad det är. Nån expert får upplysa mej i växtrikets värld vad det är jag handlat.

Så nu är trappan fixad, har fått upp nån lykta åxå, men skall invänta mörkret innan de kommer bild på det.
Har en önskan om en liten pall till trappan ännu. Men vet inte om jag är lite för tummen-mitt-i-handen-typ för det. Så får se om det blir en som blir köpt eller om jag får karln att göra det  :)

Guldlöven på gravgården

Gick på gravgården här en kväll och fick en våg av olika känslor överrumplade.
Det var så vackert. Löven i lönnarna var guldgula. På marken och på träden. Gången jag gick på rubbade mitt tillstånd. Kvällssolen visade sina sista strålar och jag kände. Kände oändligt mycket på samma stund.

Jag kände mej ledsen över de fina människor man förlorat. Kände mej tom och stum. Ändå en stor kärlek över att få känt de jag hamnat att begrava, under mina 32år. En känsla av sorgsenhet. En sorgsen melodi inuti mej. Och ett vemod.
En kärlek, som man inte kan riktigt beskriva. En saknad.

En plats som gravgården väcker tankar, åtminstone för mej, tankar som jag inte kan bära eller låta komma fram när som helst. Utan vill gömma. Vill inte att man drunknar i sorgen och saknaden, som man kan känna efter att en människa som gått bort.
Barn, vuxen, bebis eller åldring. Spelar ingen roll. Om de varit i ditt liv ska man känna. Känslor. Man vet att de gjort ett intryck då det snörper till alternativt hettar till. I själen. Och hjärtat.

Det svider till likt när man får ett djupt sår. Bränner. Och det läker, ja. Men ett ärr kvarstår. Men man minns hur det var då, när de var med. Och hur de rycktes bort. Vissa av naturlig ålderdom. En del tärs och tynas bort med en sjukdom. Vissa blir orättvist förlorade på grund av en olycka eller vissa väljer själv att ta sitt liv. Vissa får aldrig ens födas utan dör redan i embryostadiet.
Men aldrig är det lätt. För dem som lämnar kvar.



Såg gravar med underbara blomsterkransar. Ljus på gravar. Lyktor. Blomplanteringar.
De visar att någon bryr sej. Även efteråt.

Sorgen. Saknaden. Lättnaden. Vilsenheten. Ödmjukheten inför eget liv.
Ett vemod. 
En vörnad.

Sista vilan är bäddad och prydd med vackra ock lidelsefulla rosfång.