Tössbacka trail, en halvmara, mitt mål

Tycker det känns lite ofattbart att jag verkligen har gjort det. Sprungit en halvmara. För det är ju verkligen en big deal, för mej. Tössbacka, Kronoby är nu bakom mej och jag funderar över nya äventyr och utmaningar. Fast jag sku vilja påstå att en 21km skulle nog vara ett stort äventyr även om jag sku ta mej an det en gång till.

Mot Tössbacka!

Tisdagen som det skulle gå av stapeln var jag galet nervös. Fick knappt i mej mat under dagen och allt var bara ett blurr. Sömnen under natten var liten och det påverkade ju givetvis också mycket. Mest angstade jag över om jag verkligen har det som krävs inför ett halvmara. Det betyder starkt pannben i min värld. Att inte släppa taget, att bara ösa på, fast man skulle vara hur trött som helst. Mitt störta bekymmer var väl egentligen att jag aldrig sprungit längre än 16km innan Tössbacka Trail Run och därav visste jag inte med säkerhet om jag verkligen orkade springa hela sträckan.
Samtidigt är jag en person som om jag verkligen bestämt mej för nåt så gör jag ju det. Punkt slut.

galet nervös löpare

Det jag snabbt fick bli medveten om var att det var myyycket mer stigar att springa på än vad jag tänkt. Hela banan var ju i princip just skogsstigar, sandplättar av mjuk sand och yttepytte lite traktorvägar. Så det var ju inte mitt optimala underlag, eftersom jag inte nästan alls tränat sånt innan. Men jag tog på mej min nummerlapp, nr 11. Ser det som ett lyckonummer eftersom jag fyller den elfte. 

Stod på startfältet tillsammans med 18 andra kvinnor och minns inte på raken hur många män. Ready set go! 
De snabbaste sprang ju förbi mej under de första 4 kilometrarna och då var det ju absolut viktigt att tänka på att jag bara springer mot mej själv. Jag skulle verkligen inte tävla mot nån annan, bara mot egna tankar. Egentligen gick det relativt bra fram till just 15-16km, för det kändes ju som "ett tryggt avstånd". Nog hade jag stunder av hopplöshet, speciellt när jag ensam sprang på skogsstigar jag inte kände igen alls. Hann fundera att om det händer nåt, hur länge tar det innan man får hjälp och sånt. Men inget hände. Som tur.
 Vid ca 17-18km kände jag hur jag fick kriga mej fram i tankarna. Jag tänkte att det här klarar jag, det här har så många andra åxå klarat sej genom. Räknade neråt både i tid och kilometrar. Bara 2 km till 20 eller snart har jag sprungit i två timmar. Ja jösses, allt möjligt tänkte jag.

Sista kilometern så kände jag mej som en snigel, kändes som jag aldrig skulle komma fram till mål. När jag väl var i mål kände jag mej så slut i kroppen, så trött i huvudet och ofattbart glad över att jag klarat av 21,1km. Dessutom på en helt okej tid för att vara en första gång i både terräng och halvmara. Sluttiden gick på 2h 12min 16sek.

Det jag stolt kan berätta är att jag inte gick nåt alls. att jag orkade springa mej genom hela loppet och det är en big deal för mej. Så nu kan jag vara nöjd med min insats. Nu kan jag även njuta av känslan, så här i efterhand.
Inga större blessyrer fick jag heller under loppet. Så kroppen är ju nog ett underbart tempel som klarar otroliga prestationer, bara du vågar tro på dej själv!!

Att göra en chansning

Det är bara ens eget huvud som sätter gränserna för en. Jag vet ju det. Ändå känns detta som en stor chansning för mej. Men nu hörni, nu skall det bli lite mindre av en fegis här och lite mer av en chansare.

Jag vet inte om det är dumhet eller om det är galenskap. Pratade med en löparkompis och funderade över olika lopp i sommar och förståss kom även sträckorna på tal. Hon hade kollat eller hört nånstans ifrån att det finns ett lopp inom kort som heter  Tössbacka Trail Run, i Kronoby. Jag frågade vad de har för sträckor och det finns ju att välja mellan två rätt så klara längder: 10km och 21,1km. Kompisen önskade att vi skulle ta oss an halvmaran. Bara att jag säger det blir liksom en känsla av JAIKS! Tog en natt innan jag gav mitt besked om jag verkligen vågar chansa och ta den längre sträckan. Men liksom hallå! Varför ta 10km när jag vet att jag klarar 15? '

Så nästa dag skickade jag svaret att jag är med; all in. Halvmaraton här kommer jag! Så nu är jag anmäld till Tössbacka, ett ställe där jag aldrig satt min fot förr. Där är stället jag tänker öppna mitt halvmara-konto. Dessutom i terräng. Enligt infon på deras sida är banan mestadels skogsstigar och lite grusväg, samt att det kan vara blött underlag. Så my first, very very first tuffa halvmara.

Å då borde jag absolut minst ha den kilometerfarten jag hade på klockan här. Minst! Usch, nu har jag sagt det högt. Och det är bara 1 vecka och 2 dagar tills det ska smälla. Önska mej goda och pigga ben, tufft pannben och inte soligt väder.

Gör en deal

Inte har jag direkt saknat skärmtiden på datorn. Men att "babbla av" mej har nån annan fått dras med istället. Ibland har jag tänkt det där ska jag sedan när jag tar mej detta an ingen berätta åt er. Åt de som ännu hittar hit.
Men jag har ju varken skrivit upp eller laddat med skrivämnen, så det kommer vad som kommer.
 Men du, det är så rolig att kika in när man vet om någon läser. 

Men det som jag nu mest prioriterat när det gäller mej själv är min löpning. Känner att det är ju min grej för tillfället iallafall. Från mars i vår, så har jag byggt upp mina löparben. Nå tro nu inte att jag är en fartdåre, för det är jag absolut ej. Men jag försöker trappa upp sakta och säkert. Hittills har det gått rätt bra, om man får själv säga så. Från att ha varit en som känt sej nöjd med 5km har nu lyckats komma upp till 15km. Det är en märkbar förändring. Hela jaget är starkare, har hållit mej mera frisk och kanske mer i balans hormonmässigt också.

Nu i juni har jag och en av mina bästa kollegor gjort en rör-på-dej-deal. Den går ut på att vi ska vara aktiva, mer i rörelse helt enkelt. Lättast är det ju då att sätta upp ett mål, för att kunna ha nånslags konkret koll. I vårt fall så kom vi överens om att cykla 50km ( jag tolkade det som så att man inte behöver ta allt i ett kör!) och promenera 20km samt 3andra träningsformer, som är valfria. Nu är jag faktist ganska taggad och verkligen tänker köra ett superrace i juni. En av de tre andra träningsformerna är löpning, givetvis!!
Men jag funderar ännu på vilka de två andra skulle vara. Kanske tennis, men vet bara inte var det finns tennisnät utomhus (i Vasa omnejd). Vill ju helst röra på mej ute. Simning känns ju somrigt, men det är ju så tusans kallt i vattnet ännu att jag bara klarar av ett dopp å sen skjuter jag upp i bastun som en raket och hålls där i en evighet.

För övrigt hoppas jag ju att juni skulle visa sommarvärme och sol. Så att man skulle få slänga upp benen och bara njuta av underbara, korta sommaren.
Nu skall jag se om jag får en deal med familjen om att komma med och cykla, jag måste ju sätta igång och inte bara spinna här. Lovar att bli aktivare igen. Hörs!