Att känna sej liten fastän man är mycket större än själva attackeraren.
Ni vet då man råkar gå, cykla eller springa nära nån dikeskant eller nån åkerstump där fåglar byggt sitt näste? Då en ilsken fågelmorsa eller -farsa flaxar, flyger och dyker mot det som de tycker hotar deras bo och deras ungar. Då stannar man verkligen inte längre än nödvändigt...
Jag har tydligen någon konstig aura kring mej eftersom det nu skett två gånger under samma vecka. Jag hoppas verkligen det inte blir någon vana. Har hunnit reta upp några måsar vid en fotisplan då min son hade match i måndags. Jag skulle bara värma upp mej lite mellan två matcher och förståss sprang jag nånstans nära ett fågelnäste med (antagligen) några ungar eftersom det bara flaxade kring huvudet på mej. Obehagligt som bara den. Där försökte jag bara få upp värmen och så får man ilskna måsar runt huvudet. Till och med andra föräldrar ojade sej över hut fågeln dök mot mej. Som tur hände inte något värre, men känslan var ju hemskt obehaglig.
Å andra gången för denna vecka var på min långlänk. Jag hade inte planerat min rutt på förhand så jag freestylade och tog det på känsla. Inte kunde jag nu tro att jag igen skulle springa nära ett fågelnäste i dikeskanten. Åter igen så flaxade och flög nån fågel runt mej. Jag kände mej så liten. Så sårbar.
Med lippisen över huvudet och skärmen över ögonen så ökade jag farten för att komma därifrån fort nog. Medan jag hörde måsarna skria å skrälla runt mej.
Pulsen stiger och paniken toppar alla mina känslor i sådanna situationer. När man förstår att nu är fågelföräldrarna arga är inte alls ett bra tecken. Då är en lugn länk plötsligt inte alls lugn. Fötterna börjar trampa så fort de bara kan för att komma bort från stället där man hamnat i krigszon. Pulsen stiger upp i skyn och känslan är bara "låt mej komma härifrån utan att få en fågelnäbb i huvudet". Klarade mej bägge gångerna med rena förskräckelsen men kan berätta att nu är min fågelrädsla aningen större än vad den varit tidigare.
Behöver jag säga att jag inte gillar fåglar?
Men jag är nöjd över mina åstadkomna 11 kilometrar trots det mindre roliga momentet med fåglarna. Jag kämpar på för att nå både längre sträckor men även bättre tider. Med tanke på att jag nyss återupptagit min löpning så är jag rätt nöjd. Vilodagar är för mej nu lika viktiga som själva springandet. Så nu njuter jag även av de dagar mina ben får bara vara.
Men nu håller jag mej borta från alla fåglar framöver.
Over and out.
Ni vet då man råkar gå, cykla eller springa nära nån dikeskant eller nån åkerstump där fåglar byggt sitt näste? Då en ilsken fågelmorsa eller -farsa flaxar, flyger och dyker mot det som de tycker hotar deras bo och deras ungar. Då stannar man verkligen inte längre än nödvändigt...
Jag har tydligen någon konstig aura kring mej eftersom det nu skett två gånger under samma vecka. Jag hoppas verkligen det inte blir någon vana. Har hunnit reta upp några måsar vid en fotisplan då min son hade match i måndags. Jag skulle bara värma upp mej lite mellan två matcher och förståss sprang jag nånstans nära ett fågelnäste med (antagligen) några ungar eftersom det bara flaxade kring huvudet på mej. Obehagligt som bara den. Där försökte jag bara få upp värmen och så får man ilskna måsar runt huvudet. Till och med andra föräldrar ojade sej över hut fågeln dök mot mej. Som tur hände inte något värre, men känslan var ju hemskt obehaglig.
Med lippisen över huvudet och skärmen över ögonen så ökade jag farten för att komma därifrån fort nog. Medan jag hörde måsarna skria å skrälla runt mej.
Pulsen stiger och paniken toppar alla mina känslor i sådanna situationer. När man förstår att nu är fågelföräldrarna arga är inte alls ett bra tecken. Då är en lugn länk plötsligt inte alls lugn. Fötterna börjar trampa så fort de bara kan för att komma bort från stället där man hamnat i krigszon. Pulsen stiger upp i skyn och känslan är bara "låt mej komma härifrån utan att få en fågelnäbb i huvudet". Klarade mej bägge gångerna med rena förskräckelsen men kan berätta att nu är min fågelrädsla aningen större än vad den varit tidigare.
Men jag är nöjd över mina åstadkomna 11 kilometrar trots det mindre roliga momentet med fåglarna. Jag kämpar på för att nå både längre sträckor men även bättre tider. Med tanke på att jag nyss återupptagit min löpning så är jag rätt nöjd. Vilodagar är för mej nu lika viktiga som själva springandet. Så nu njuter jag även av de dagar mina ben får bara vara.
Men nu håller jag mej borta från alla fåglar framöver.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar