Jag har haft ett opublicerat inlägg hela juni. Som spökat där. Men jag har inte vågat klicka det videre och allt bara stannade av sedan. Men nu gör jag det, bara delar av det, men skriver ut det som spärrat mej nåt oerhört:
"Jag har märkt under de senaste två månaderna att jag och löpning= sant. Trodde inte att jag var så etsad i löpningen, men det är jag. Att jag inte får fara ut och ta ut mej några gånger i veckan är lika enerverande för mej som det är för en lat människa att måsta fara ut och röra på sej.
Jag ser bara alla andra, som kan och har möjlighet att springa. Å sen jag då, som inte KAN eller FÅR springa. It sucks. Jag avundas de som KAN springa och FÅR springa. Jag önskar så att jag också snart är där igen. Vill kunna ta mej fram med vindens fart och känna endorfinerna efter ett löppass, som får mej att må bra. Jag vill känna att kroppen håller och klarar av det. Men. Mitt knä bråkar och det enda som nu hjälpt är vila. Ingen belastning alls. Inga powerwalks med fart, inga intervaller, inga trappor, inga hoppsteg. Bara lugn gång. Alltså vansinne-för mej!
JAG vill RÖRA på MEJ!"
Skrev jag i juni 2016. Då jag var frustrerad. Arg. Ledsen. Irriterad.
Nu kan jag springa igen, efter nästan 3 månaders paus. Det är glädjande, för mej. Det går ju rätt sakta framåt. Men framåt går det och ju mera jag får springa desto mer i balans blir jag. Första "passet" efter all vila gick såå sakta att jag trodde det inte var sant. Konditionen har rasat spikrakt neråt. Buhuu. Men för att vara första passet så tyckte jag att 4km var ok. Och det blir ju bättre!
Jag känner att jag kommer tillbaka, bara jag inte sätter för stor press på tiden eller längden för mej själv.
Så nu får vi se om min juni bloggpaus satt bara i det att jag inte kunde springa eller om jag håller på att tyna bort från detta sociala media.
Njut av sommardagar hörni, för det kommer jag att göra!
"Jag har märkt under de senaste två månaderna att jag och löpning= sant. Trodde inte att jag var så etsad i löpningen, men det är jag. Att jag inte får fara ut och ta ut mej några gånger i veckan är lika enerverande för mej som det är för en lat människa att måsta fara ut och röra på sej.
Jag ser bara alla andra, som kan och har möjlighet att springa. Å sen jag då, som inte KAN eller FÅR springa. It sucks. Jag avundas de som KAN springa och FÅR springa. Jag önskar så att jag också snart är där igen. Vill kunna ta mej fram med vindens fart och känna endorfinerna efter ett löppass, som får mej att må bra. Jag vill känna att kroppen håller och klarar av det. Men. Mitt knä bråkar och det enda som nu hjälpt är vila. Ingen belastning alls. Inga powerwalks med fart, inga intervaller, inga trappor, inga hoppsteg. Bara lugn gång. Alltså vansinne-för mej!
JAG vill RÖRA på MEJ!"
Skrev jag i juni 2016. Då jag var frustrerad. Arg. Ledsen. Irriterad.
Nu kan jag springa igen, efter nästan 3 månaders paus. Det är glädjande, för mej. Det går ju rätt sakta framåt. Men framåt går det och ju mera jag får springa desto mer i balans blir jag. Första "passet" efter all vila gick såå sakta att jag trodde det inte var sant. Konditionen har rasat spikrakt neråt. Buhuu. Men för att vara första passet så tyckte jag att 4km var ok. Och det blir ju bättre!
Jag känner att jag kommer tillbaka, bara jag inte sätter för stor press på tiden eller längden för mej själv.
Så nu får vi se om min juni bloggpaus satt bara i det att jag inte kunde springa eller om jag håller på att tyna bort från detta sociala media.
Njut av sommardagar hörni, för det kommer jag att göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar