Tycker det känns lite ofattbart att jag verkligen har gjort det. Sprungit en halvmara. För det är ju verkligen en big deal, för mej. Tössbacka, Kronoby är nu bakom mej och jag funderar över nya äventyr och utmaningar. Fast jag sku vilja påstå att en 21km skulle nog vara ett stort äventyr även om jag sku ta mej an det en gång till.
Tisdagen som det skulle gå av stapeln var jag galet nervös. Fick knappt i mej mat under dagen och allt var bara ett blurr. Sömnen under natten var liten och det påverkade ju givetvis också mycket. Mest angstade jag över om jag verkligen har det som krävs inför ett halvmara. Det betyder starkt pannben i min värld. Att inte släppa taget, att bara ösa på, fast man skulle vara hur trött som helst. Mitt störta bekymmer var väl egentligen att jag aldrig sprungit längre än 16km innan Tössbacka Trail Run och därav visste jag inte med säkerhet om jag verkligen orkade springa hela sträckan.
Samtidigt är jag en person som om jag verkligen bestämt mej för nåt så gör jag ju det. Punkt slut.
Det jag snabbt fick bli medveten om var att det var myyycket mer stigar att springa på än vad jag tänkt. Hela banan var ju i princip just skogsstigar, sandplättar av mjuk sand och yttepytte lite traktorvägar. Så det var ju inte mitt optimala underlag, eftersom jag inte nästan alls tränat sånt innan. Men jag tog på mej min nummerlapp, nr 11. Ser det som ett lyckonummer eftersom jag fyller den elfte.
Stod på startfältet tillsammans med 18 andra kvinnor och minns inte på raken hur många män. Ready set go!
De snabbaste sprang ju förbi mej under de första 4 kilometrarna och då var det ju absolut viktigt att tänka på att jag bara springer mot mej själv. Jag skulle verkligen inte tävla mot nån annan, bara mot egna tankar. Egentligen gick det relativt bra fram till just 15-16km, för det kändes ju som "ett tryggt avstånd". Nog hade jag stunder av hopplöshet, speciellt när jag ensam sprang på skogsstigar jag inte kände igen alls. Hann fundera att om det händer nåt, hur länge tar det innan man får hjälp och sånt. Men inget hände. Som tur.
Vid ca 17-18km kände jag hur jag fick kriga mej fram i tankarna. Jag tänkte att det här klarar jag, det här har så många andra åxå klarat sej genom. Räknade neråt både i tid och kilometrar. Bara 2 km till 20 eller snart har jag sprungit i två timmar. Ja jösses, allt möjligt tänkte jag.
Sista kilometern så kände jag mej som en snigel, kändes som jag aldrig skulle komma fram till mål. När jag väl var i mål kände jag mej så slut i kroppen, så trött i huvudet och ofattbart glad över att jag klarat av 21,1km. Dessutom på en helt okej tid för att vara en första gång i både terräng och halvmara. Sluttiden gick på 2h 12min 16sek.
Det jag stolt kan berätta är att jag inte gick nåt alls. att jag orkade springa mej genom hela loppet och det är en big deal för mej. Så nu kan jag vara nöjd med min insats. Nu kan jag även njuta av känslan, så här i efterhand.
Inga större blessyrer fick jag heller under loppet. Så kroppen är ju nog ett underbart tempel som klarar otroliga prestationer, bara du vågar tro på dej själv!!
 | |
| Mot Tössbacka! |
Samtidigt är jag en person som om jag verkligen bestämt mej för nåt så gör jag ju det. Punkt slut.
 | |
| galet nervös löpare |
Stod på startfältet tillsammans med 18 andra kvinnor och minns inte på raken hur många män. Ready set go!
De snabbaste sprang ju förbi mej under de första 4 kilometrarna och då var det ju absolut viktigt att tänka på att jag bara springer mot mej själv. Jag skulle verkligen inte tävla mot nån annan, bara mot egna tankar. Egentligen gick det relativt bra fram till just 15-16km, för det kändes ju som "ett tryggt avstånd". Nog hade jag stunder av hopplöshet, speciellt när jag ensam sprang på skogsstigar jag inte kände igen alls. Hann fundera att om det händer nåt, hur länge tar det innan man får hjälp och sånt. Men inget hände. Som tur.
Vid ca 17-18km kände jag hur jag fick kriga mej fram i tankarna. Jag tänkte att det här klarar jag, det här har så många andra åxå klarat sej genom. Räknade neråt både i tid och kilometrar. Bara 2 km till 20 eller snart har jag sprungit i två timmar. Ja jösses, allt möjligt tänkte jag.
Sista kilometern så kände jag mej som en snigel, kändes som jag aldrig skulle komma fram till mål. När jag väl var i mål kände jag mej så slut i kroppen, så trött i huvudet och ofattbart glad över att jag klarat av 21,1km. Dessutom på en helt okej tid för att vara en första gång i både terräng och halvmara. Sluttiden gick på 2h 12min 16sek.
Det jag stolt kan berätta är att jag inte gick nåt alls. att jag orkade springa mej genom hela loppet och det är en big deal för mej. Så nu kan jag vara nöjd med min insats. Nu kan jag även njuta av känslan, så här i efterhand.
Inga större blessyrer fick jag heller under loppet. Så kroppen är ju nog ett underbart tempel som klarar otroliga prestationer, bara du vågar tro på dej själv!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar