Jag har dendär finska mentaliteten, att inte blotta egna tankar alltför mycket. Farligt att säga för mycket, men ännu farligare att inte säga något alls.
Människor fungerar så olika, men ingen kan tiga i all evighet och bara knipa igen. Då kan man inte må bra. Någon måste få veta, men frågan är vem? Och hur mycket ska de då få veta. Och tidpunkten.
Det finns vänsterprasslare. Det finns shopaholics. Det finns mat-freaks. Det finns alkoholister. Det finns de med matstörningar. Det finns de som lider av sömnbrist. Det finns de som misshandlar eller blir misshandlade. Det finns roskisdykare. Speldjävuls fanatiker. Knarkare. Träningstokiga. You name it!
Olika sorts offer, för ett konstigt behov. ( Offer är mitt eget uttryck. Vet inte riktigt vad jag skulle kalla dem)
De som vill dölja delar av sitt liv. Det finns även de som kan prata öppet om sina problem.
Hur är det att vara en anhörig till en sådan? Läste Katerina Janouchs ( å nu vet jag inte ens hur man skriver hennes efternamn..) bok, med titeln Anhörig.
Jag rös.
Och har många gånger tänkt att hur vill någon leva med en sån person, med så stora behov att förstöra eget men samtidigt andras liv. Omedvetet.
Eller är det omedvetet?
Kommer de nångång i ett "rätt" medvetande eller är rehab bara ett ställe för paus för sitt starka behov.
Det finns de som kommit i tro, efter att ha bemött sitt problem. Är det då gud som hjälper dem genom prövningen.
Eller är det deras starka sinne som gör att de kan stå emot?
Varför kommer vissa aldrig genom sina problem...?
Jag skulle så gärna vilja förstå. Varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar