pannlugg. Eller inte?

Jag har nu ett bra tag funderat på att klippa pannlugg och samtidigt tänkt över en sidecut.
Har haft pannlugg förr, ifjol denhär årstiden hade jag det senast och då hade jag haft det i ett halft år. Så jag är helt okej med det. Men sidecut är lite nytt och häftigt och än så länge har jag inte provat det.
Och ju längre in mot våren och sommaren vi kommer desto mer sugen blir jag på någon drastisk förändring. En tid sedan gav jag fria händer till en kompis för klippning, men hon klippte en frisyr lite i stil med Meg Ryans på bilden.Ett säkert kort. Hon vågade inte riskera att det skulle bli galet olikt. Och hittills har jag varit mycket nöjd.

Det som är skillnaden med Megs och mitt hår är väl...att mitt är RAKT. Som en linjal. Försöker jag böja det med locktång eller andra manicker, håller frisyren i sej i sisädär max 1 timme om ens det.
Men nu har det där suget efter pannlugg kommit åter. Sidecut är nu bara ett minne av jag-vill-ha-för-stunden-frisyr, då jag tänker tillbaka. Men luggen. Den återkommer.

Får se nu då om jag tar till saxen och försöker trixa till det själv, och komma med hedern i behåll eller blir det att ringa en madame som kan hantera saxen med större säkerhet än jag.

Sen är ju färgen på kalufsen ett kapitel i sej. Men kanske det kan vänta? Om solen visar sitt vackra nylle kan det ju hända att jag skulle nöja mej med solblekt hår.

Men pannluggen. Snorkfröken eller inte. Det är frågan.