Förbannade trötthet. Och mörker. Och vintertid. Och elände!
Denna senaste vecka har jag varit så fruktansvärt trött. Känt mest för att dra ett tjockt duntäcke över öronen och bara gå i djup, djup sömn. Precis som familjen Björn. Vinteride. Eller Törnrosa.
Men det har jag ju inte kunnat. Bara för att det känns som jag vill stanna allt. Eller allra helst kela fram hela skivan till kanske jul? Eller helst våren och den blomstrande tiden som alltid är hoppgivande. Så går det ju inte bara. Man får allt ta å knega på. I höst tycker jag att alla är lite mer håglösa. Lite hängigare och bara mer melankoliska än vanligt. Och inte undra på!
Min gudson är inför operation. Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att han klarar den prövning han står inför. För att inte nämna hans föräldrar. Varav en av dem är min kära barndomsväninna. Styrka att vara positiv. Styrka i att tro på det bästa. Samt hoppet.
Kollegans man har blivit jordfäst. Även om jag inte kände honom så bra, så var det en väckarklocka som ringde till och påminde om skörheten i livet. Att ta vara på de dagar du är här. Cancer är en alltför jävlig sjukdom.
Läste den nya bloggen IngenJävlaCancerbloggen och förstår att som mamma till ett barn med en sådan diagnos, så har man inte det heller alls lätt. Vardagen har fått helt ny innebörd på en gång. Och ingenting är som förr.
Vår österbotniska bloggqueen har även hon fått sin törn i form av utbrändhet.
Så många andra som dras med höstdepp. Clown angrepp, som i min värld är så urbota sjukt. Donald som presidentkandidat. Sannfinnländare som försöker tära ner finlandssvenskar.
Vad är det med denna höst? Detta år?
2016.
Nu världen.
Give me några postivia nyheter som sätter alla upp å gapa. Ingen mera negativitet.
Denna senaste vecka har jag varit så fruktansvärt trött. Känt mest för att dra ett tjockt duntäcke över öronen och bara gå i djup, djup sömn. Precis som familjen Björn. Vinteride. Eller Törnrosa.
Men det har jag ju inte kunnat. Bara för att det känns som jag vill stanna allt. Eller allra helst kela fram hela skivan till kanske jul? Eller helst våren och den blomstrande tiden som alltid är hoppgivande. Så går det ju inte bara. Man får allt ta å knega på. I höst tycker jag att alla är lite mer håglösa. Lite hängigare och bara mer melankoliska än vanligt. Och inte undra på!
Min gudson är inför operation. Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att han klarar den prövning han står inför. För att inte nämna hans föräldrar. Varav en av dem är min kära barndomsväninna. Styrka att vara positiv. Styrka i att tro på det bästa. Samt hoppet.
Kollegans man har blivit jordfäst. Även om jag inte kände honom så bra, så var det en väckarklocka som ringde till och påminde om skörheten i livet. Att ta vara på de dagar du är här. Cancer är en alltför jävlig sjukdom.
Läste den nya bloggen IngenJävlaCancerbloggen och förstår att som mamma till ett barn med en sådan diagnos, så har man inte det heller alls lätt. Vardagen har fått helt ny innebörd på en gång. Och ingenting är som förr.
Vår österbotniska bloggqueen har även hon fått sin törn i form av utbrändhet.
Så många andra som dras med höstdepp. Clown angrepp, som i min värld är så urbota sjukt. Donald som presidentkandidat. Sannfinnländare som försöker tära ner finlandssvenskar.
Vad är det med denna höst? Detta år?
2016.
 | |
| sol, glädje, sorglöshet. |
Nu världen.
Give me några postivia nyheter som sätter alla upp å gapa. Ingen mera negativitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar