Vad är det som händer??

Tycker det hänger negativitet både åt höger och vänster nu. Om det inte är cancer så är det utbrändhet och avrättningar. Om det inte är nån av dem tre så är det komplikationer, arbetslöshet, avstängningar eller rakt av fientlighet.
Jag tycker att jag sällan skådat så mycket elände. Överallt. Samtidigt.
Tillika så är det ju så mycket fina saker som sker runtomkring en också. Vi borde sätta mer fokus på det vackra, det som lyfter upp våra tankar till det bättre. Fast ibland är det svårt. Som idag.

Vågar världen hoppa? Våga jag hoppa? Utan att veta vart vi landar.

Jag kan omöjligt blunda för allt dåligt. Det sker. Jag ser det och känner det. Samtidigt vill jag bara blicka framåt. Jag vet ju att allt är övergående. Det tar bara sin tid. Men när man inte riktigt förstår, eller vill förstå, vad som händer är allt bara ett virrvarr av frågetecken och onda aningar. Även goda, men dessa är inte lika synliga.
Men allt detta finns. Och jag vet att utan allt detta kommer vi inte framåt. Det är förändringar på gång. Stora sådanna. I hela vida världen.

Har vi hoppat finns det inte någon återvändo. Då ser vi bara framåt, för att kunna klara oss. Men står vi å trampar på samma ställe år efter år och tionde efter tionde så kommer vi ingenstans...förutom i en stor grop som är djup nog att sänka många.
Idag visar vi upp oss, vi finlandssvenskar. Det är manifestation på Vasa torg idag, för vi vill ha kvar vårt sjukhus. Ha kvar arbetsplatser. Ha kvar den svenska servicen som både ung och gammal behöver. Vi lever i demokrati och folket visar att vi vill ha kvar detta. Vi kämpar för att få ha kvar ett av de viktigaste vi har, sjukvården!

Jag håller tummarna och mitt hopp för att Vasa Central Sjukhus ska få stå kvar med full jour. Det behöver vi på kusten, vi finlandssvenskar.