Första utekaffet

Morgonkaffe på utsidan av huset. I sköna solgasset nio-tiden en lugn söndag. Med ett stycke choklad från lidl och en allers för att koppla av sinnet.

Och så märker jag att jag inte ens klarat av att posta iväg detta till min egen blogg.
Tekninkens underbarn.

Inspirationé

Var ute och cyklade igår. Skulle bra gärna ha haft en ask med mej dit jag kunde ha nappat med mej vårens goda dofter. Det var nästan sommar i luften, samtidigt som våren gjorde sig påminnd med friska vindar. En blandning av de två.

Det doftade såå gott. Det var björk i luften och tall. Blommor (som inte syns på bild) i dikesrenen. Knoppar på olika buskage och träd.

Efter min tur i mitten av ingenstans, snurrade jag och barnen runt på gården. Hittade en nyckelpiga, som dottern blev rädd för. Sonen då igen valde att ta upp den.
OCH jag och kameran går tydligen inte ihop, inte alls. Skulle vara fokus på nyckelpigan, inte gräset.

Övning ger färdighet. Alltså bara att ta tag i kameran lite oftare och trycka på knappen.

Kan jag få mera smööör?

Bröd med smör. Eller var det smör med bröd?

En passlig smörklick på fingret.

Och i munnen. Fortsätt detta till smöret är slut.

Sedan ge mamma en puppy-blick och fråga efter mera smör.

När du "ätit" klart smeta de kletiga fingrarna på den nyss påklädda klänningen. Voilá! Klar för morsdag!

Rabatt, som i blomrabatt

Har haft mina händer fyllda med jord och ogräs den senaste tiden.Tanken var att jag skulle få någotsorts bukt på åtminstone en blombänk. EN. Och det är totally galet hur lång tid en inte så stor blombänk tar att ränsa!

Här är då en bild av då jag tagit mej igenom vänstra sidan av bänken.
Det var helt risigt och konstiga rötter växte här och där då jag började. I sakta mak och med flera dagars ryckande i domdär rötterna och konstigaste blom funderingarna har jag nu kommit mej genom denna bänk.

Medans jag försökte vara tant grön så kom katten för att visa sitt fynd.

Ett möss, som fortfarande levde! Mösset försökte fly med jämna mellanrum, men katten hade verkligen koll. Det lilla gråa krypet fick röra på  sej max 50cm åt vilketdera håll det vill, sen tog katten det tillfånga igen.
Så här höll de på tills jag tog livet av mösset. Märkte att det hängde så konstigt med benet. Tyckte synd om skrället och gav den ett slag med spaden.

Och katten var så arma arg när jag knäppte till hans leksak. Gav mej arga blicken och sprang iväg för att söka efter en ny vital leksak.

Och så har vi rabatten efter mina ryck och krafttag i den.

Vet ännu inte hur jag ska fixa själva kanten. Funderar starkt på att laga rundstenar runt hela. Men om jag hittar nåt trevligare och mera praktiskt så väljer jag det jag inte ännu vet om.Domdär brädorna är tillfälliga stoppers, så jorden inte "rinner ut".

Nåja, det märks ganska tydligt att jag inte är en florist.



Datum på datum

Konstaterade idag att redan nu börjar sommaren vara så gott som planerad in till minsta lilla detalj, nästan.
Och då är prblemet att man inte ännu har fått sin semester bekräftad. What to do?

Make room. Make space. Make changes.

Det löser sej, sa kärringen som sket i badkaret!

Halii hallååå!

Jag hatar hur telefoner regerar över våra liv. Man har sin kära kännykkä överallt och är halft om halft handikappad utan luren i  sin ficka eller väska. Usch hur man kan vara bunden till den.
Dessutom har jag varit så smart(?) att jag skaffat en Iphone. Tyvärr är inte jag en ingengör, således vill telefonen ibland vara smartare än sin ägare. Finns det någon annan med liknande problem, som vågar erkänna det?

Idag senast så tänkte jag att vitsi vad livet var lätt för 20 år sen. Man kunde inte vara anträffbar hela tiden. Man kunde få egen ro och bara vara. Svarade man inte i den fasta telefonen, som var fast i väggen med en sladd så var man borta. Helt enkelt inte hemma eller inte inne. Man tog inte sladden och hela hötäskän med sej utan den fick lämna hemma.

Om inte någon svarar idag är man nästan besviken. På nåt vis vill man ha kontakten omedelbart.

Dessutom är akkun hela tiden tom.
Åtminstone då när man verkligen skulle behöva göra ett, ETT samtal!
Det var väl det som fick mej att tappa förståndet helt. Jag ville göra ett enda samtal och jag har några % av akkun  kvar. Jag knappar in den personens nummer jag vill ringa, det tuuut-tuuut-tuuutar och så blir det knäpptyst. AS IN TOTAL SILENCE.
Som i att inget liv i luren och man har lust att slänga skiten i vägkanten.
Alltså vadå?
Inte hade jag sånahär problem för ens 10 år sedan!

Åh suck.
SUUUUCK!

Träningen in i datorn

Jag har blivit medlem i funbeat.se
(Funbeat är en tränings-site för de som inte vet vad jag dallar om.)

Där försöker jag hålla koll på min träning och får den uppstaplad på 2 röda sekunder. Man kan skaffa vänner där, precis som typ facebook bara att det i princip blir att man blottar ut sin träning istället för "vad gör du nu"-rutan i uppdateringssyfte.
 Är man superhurtig eller är man lat? Är man good or better or best?

För all träning är bra!

Det jag gillar med den sidan är att man faktist kan hålla ganska bra koll på sin egen träning. Man får dela upp träningen och laga upp egna personiga mål. Egentligen är hela grejen super bra.
Men tyvärr har jag märkt att jag jämför mej, efter att jag klämt in några vänner. De tränar för marathon i sommar! Jag är inte en sådan presterare, jag borde inte  jämföra mina motionsrundor mot deras. ( Men hur lätt är det nu inte att se deras urbota  fina resultat där de springer halvmara på 1½ timme!! PÅ RIKTIGT, DE ÄR SKIT DUKTIGA. )

Så nu ska jag blotta min senaste träning: Sprang 4km på halvtimme. Och jag tyckte det var helt OK, med tanke på att jag har inte varit träningsaktiv sedan förra sommaren.  Jag loggade in och skrev ner och kände mej lite duktig. Tills. Jag läste detta.
Kompis 1: har tränat löpning knappa 33 minuter och 7 km.


Varför skulle jag se den raden?
Varför kunde jag inte känna mej duktig efter att jag läst den raden?
Varför kan jag inte glädja mej åt min prestaion för min del och skillt för kompisen?
Är det bara jag som gör såhär, psykas på fel sätt?

Näe nu. kämpa, kämpa!!
Jag vill vara bra som jag är.