Jag hatar hur telefoner regerar över våra liv. Man har sin kära kännykkä överallt och är halft om halft handikappad utan luren i sin ficka eller väska. Usch hur man kan vara bunden till den.
Dessutom har jag varit så smart(?) att jag skaffat en Iphone. Tyvärr är inte jag en ingengör, således vill telefonen ibland vara smartare än sin ägare. Finns det någon annan med liknande problem, som vågar erkänna det?
Idag senast så tänkte jag att vitsi vad livet var lätt för 20 år sen. Man kunde inte vara anträffbar hela tiden. Man kunde få egen ro och bara vara. Svarade man inte i den fasta telefonen, som var fast i väggen med en sladd så var man borta. Helt enkelt inte hemma eller inte inne. Man tog inte sladden och hela hötäskän med sej utan den fick lämna hemma.
Om inte någon svarar idag är man nästan besviken. På nåt vis vill man ha kontakten omedelbart.
Dessutom är akkun hela tiden tom.
Åtminstone då när man verkligen skulle behöva göra ett, ETT samtal!
Det var väl det som fick mej att tappa förståndet helt. Jag ville göra ett enda samtal och jag har några % av akkun kvar. Jag knappar in den personens nummer jag vill ringa, det tuuut-tuuut-tuuutar och så blir det knäpptyst. AS IN TOTAL SILENCE.
Som i att inget liv i luren och man har lust att slänga skiten i vägkanten.
Alltså vadå?
Inte hade jag sånahär problem för ens 10 år sedan!
Åh suck.
SUUUUCK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar