(Om man bortser allergi symptomen då.)
Men idag ser jag solsken och humöret har går upp när jag upptäcker att febern ( förhoppningsvis är undanröjd) och jag har orkat byta mina snoriga dynvar till något fräschare!
Igår då jag låg under täcker och frös och nös och tyckte synd om mej själv då jag missade solen och ett underbart vårväder, så tänkte jag på kroppar, kvinnokroppar och om uppfattningen om den.
Jag har trillat över olika saker som handlar om kroppen och hur vi kvinnor ser på våra kroppshyddor. Läste dessutom pamppos inägg om just detta. Och som jag beundrar henne och hennes frimodighet. Hon är en riktig bra förebild för både ung som äldre, tycker jag!
Klickade på Embrace linken och jag fick tårar i ögonen och här är den. Se video trailern här. Det är Taryn Brumfitt och hon berättar om det som så många kvinnor går genom. Ändå är alla så ensamma i sin oro och ångest.
Varför skall kvinnors kroppar vara som barbiedockor? Varför sätts fokus på pinnsmala och starka bodymodeller? ALLA KVINNOR har UNDERBARA KROPPAR.
Ska-vi-dansa-nakna-tillsammans är linken till Pamppons tidigare inlägg då vi är inne på kroppstemat.
Speciellt nu då jag verkligen haft tid att fundera under täcket och filten så tänkte jag att om jag blivit tillfrågad att hur ser jag på min kropp, skulle jag högst troligt blivit stum. Hur ser jag ut-egentligen?
Jag är kort. Strävar efter att hålla en relativt sund inställning till min kropp och rör ju på mej efter måna och möjlighet. Är verkligen inte nån som bantar eller kan hålla några dieter längre än max 1 dag.
Jag suktar efter en sund kropp, inte en perfekt kropp. För jag har insett att man kan omöjligt få en perfekt kropp, förutom den egna sinnesbilden för den egna kroppen. Ser man sej själv som fin och underbar och ja, perfekt. Då är man det. Har man tankar om att man ser ful och plumsig och sketen, så då är man så.
I sina egna ögon, i sina egna tankar. Inte i någon annans.
För vi kan omöjligt veta hur en annan människa ser på vår kropp och vårt utseende.
Då jag var yngre i tonåren, så var jag ganska rädd för att bli tjock. Jag var aldrig fet, inte ens mullig. Men rädd för att bli det, det var jag. Minns att min mamma har fått sy in så gott som alla byxor i midjan för att jag skulle kunna få dem på mej. Redan då matades vi med "smaltidningar". Kvinnan skulle ha bröst, liten fin midja och en passlig rumpa, fasta lår och ben. Redan då var vi människor ute efter den perfekta kroppen.
Men jag fick aldrig den perfekta kroppen. Jag fick aldrig någå bröst som var snygga, de var mest bara platta. Behövde ju egentligen ingen bh heller. Baken min var lika platt som min mage, som jag faktist på den tiden var jättenöjd med. Minns mina nojor om kroppen så bra.
Idag är jag osminkad, oborstad och sunkig. Men jag kan garantera att Heidi Klum, Prinsessan Madelene, Gisele Bundchen och Kylie Minogue är precis lika oretuscherade i verkligheten som vi, du och jag!
Försök att se på det som är din styrka, se dina fina sidor och lyft fram dem. Om du inte kommer på dem idag kanske du kommer på nåt imorgon. Tänk efter. HUR VACKER DU ÄR.
Glöm och göm undan det som är mindre trevligt i egna ögon. Du är vacker precis som du är!
Alla dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar