Hur jag lyckades få ut mina barn.

En helg har igen nått sitt slut och den har ju knappt börjat - känns det som. För mej. Vet inte varför tiden känns precis som den skulle sätta i en högre och snabbare växel där kring fredag eftermiddag. Är det månne så för alla andra åxå?

I fredags monterade vi ner vår, barnens, studsmatta. Tänkte att ifall stormen Valio skulle vara riktigt grym så skulle ju den ta med sej den. Men stormen nådde aldrig såna förskräckelser här kring våra hemknutar. Men har kollat stormbilder och -filmer från Norge där stormen varit lite mera vansinnig. Tuffa tager. Sedan läste jag även om stackarna i Storbönders, vars egnahemshus flög över ett fähus. Snacka om galet stark storm där! Man blir så förvånad över vindarnas makter. Tänk vad elände det kan skapa. Av en blåst.
Men mina barn var så intresserade av den stormfutt vi fick "njuta av" att de var ute på trappan och gården med jämna mellanrum i hopp om att se nåt större flyga iväg. Men förgäves.

På lördag var en lite annorlunda dag, på ett mycket bra sätt. Minst sagt. Alltså, jag måst väl erkänna att mina barn är ju nutidens barn. Betyder med andra ord att näsan och blicken är fäst i en skärm många, många timmar dagligen och att försöka få dem att göra nåt "old school" är ju verkligen inte lätt. Det är ofta tandgnissel och tårar innan vi kommit överens om vad "priset" eller mutan är. Om nåt skall göras, som att plocka bär eller bara komma ut på en promenad.
MEN  lördagen.Vi hängde alltså på ett roligt  förslag, som min väninna pratat om i veckan. Vi snackade Kunileden, en kortare vandringsled ( ca 7km).
Min 10-åring som börjar ha tonårs fasoner redan, var inte riktigt  med på noterna. Dottern på sina 7år var mer intresserad. Men sade att hon gärna håller i min kompis hundkoppel medan vi går. Sade åt henne att det kanske är möjligt, men vi måste fråga henne själv förståss.
Och plötsligt var 10-åringen helt med. "-Får man ha en hund med? Då kan jag komma med om vi int behöver gå långt! Å bara jag åxå får gå med en hund i koppel."

Hon fick hålla i kopplet, precis som hon önskade

Alltså wow! Mina barn, var ute i skogen på lilla Kunileden ca 3h. Det ni, är inget jag får uppleva ens årligen. De var så uppslukade av att gå med en hund i koppel att de inte förrän på slutet av leden började klaga på trötthet. Inte ens skärmtid hade de frågat om.

Jag tackar mina fagra damer för att de tog med sej sina hundtokar, sagt med stort hjärta. Utan hundarna och er som bästa sällskap skulle vår vandring kunnat sluta i en katastrof. Men denna gång slutade det med leende barn och poängsaldot är mycket högt.
Och med en fråga som jag fått många gånger under helgen: "Mamma, när ska vi skaffa hund? Vi vill ha en såndär liten en, som Iida har."

Fina hundar. Som gjorde två barn mera hundsugna.