Guldlöven på gravgården

Gick på gravgården här en kväll och fick en våg av olika känslor överrumplade.
Det var så vackert. Löven i lönnarna var guldgula. På marken och på träden. Gången jag gick på rubbade mitt tillstånd. Kvällssolen visade sina sista strålar och jag kände. Kände oändligt mycket på samma stund.

Jag kände mej ledsen över de fina människor man förlorat. Kände mej tom och stum. Ändå en stor kärlek över att få känt de jag hamnat att begrava, under mina 32år. En känsla av sorgsenhet. En sorgsen melodi inuti mej. Och ett vemod.
En kärlek, som man inte kan riktigt beskriva. En saknad.

En plats som gravgården väcker tankar, åtminstone för mej, tankar som jag inte kan bära eller låta komma fram när som helst. Utan vill gömma. Vill inte att man drunknar i sorgen och saknaden, som man kan känna efter att en människa som gått bort.
Barn, vuxen, bebis eller åldring. Spelar ingen roll. Om de varit i ditt liv ska man känna. Känslor. Man vet att de gjort ett intryck då det snörper till alternativt hettar till. I själen. Och hjärtat.

Det svider till likt när man får ett djupt sår. Bränner. Och det läker, ja. Men ett ärr kvarstår. Men man minns hur det var då, när de var med. Och hur de rycktes bort. Vissa av naturlig ålderdom. En del tärs och tynas bort med en sjukdom. Vissa blir orättvist förlorade på grund av en olycka eller vissa väljer själv att ta sitt liv. Vissa får aldrig ens födas utan dör redan i embryostadiet.
Men aldrig är det lätt. För dem som lämnar kvar.



Såg gravar med underbara blomsterkransar. Ljus på gravar. Lyktor. Blomplanteringar.
De visar att någon bryr sej. Även efteråt.

Sorgen. Saknaden. Lättnaden. Vilsenheten. Ödmjukheten inför eget liv.
Ett vemod. 
En vörnad.

Sista vilan är bäddad och prydd med vackra ock lidelsefulla rosfång.