När det gäller synen

Jag tycker det har varit rätt lustigt att just nu i vår, när jag var tvungen att skaffa nya brillor så kommer ett inlägg om exakt samma sak av en riktig feel-good-babe Michaela . Jag har länge funderat om och när jag måste förnya dem men nu i vår så kom det. Det var ett måste. Inte för att det skulle vara nåt dåligt, nej! Men när man haft brillor en tid vet man att det kostar en slant extra att skaffa ny look.

Jag hade hunnit vara på min syngranskning och valt redan mina bågar och fått hem mina glosor. Detta för snart 2 veckor sedan. Och nu skriver hon så fint på sin blogg (klicka här).Nästan så att man sku vila fara ett varv till bara för att se lite vad som finns där.
För en del är att hitta glasögonen en piece of cake, men det är det inte för mej. Har ett ganska smalt och litet ansikte och får ofta gå till flera ställen för att hitta ett par som sitter bra på näsan. Oftast är de för breda eller stora till mitt lilla fejs. Det är så många komponenter som ska vara rätt när man väl börjar på.

detta år detta märke.

Men denna gång hittade jag mina på specsavers. Jag har under årens lopp köpt mina glasögon från olika ställen och alltid varit nöjd med de som jag sedan valt. Vissa gånger har jag fått söka med ljus och lykta och vissa år, som i vår, så hittade jag mitt par på första försöket! Och jag tog ett par klassiska svarta. Har inte haft svarta bågar på snart 10 år (!) så det var på tiden.
Precis som Michaela berättar i sitt inlägg så är glasögonen en viktig accessoar till allt det andra du har på dej, de är som ett smycke. De ska bäras rätt, de ska kännas rätt och de ska passa rätt. Om nåt av dessa inte är rätt så prova på någon annan modell, färg och form :)

Så nu använder jag mina gamla glasögon mestadels till mina löprundor. Och när jag står i köket, för matoset och ugnens os förstör glasögonen snabbare än snabbt har jag fått erfara.
Så det är bra med 2 par.

En vecka med långsammare tempo

Min veckosummering för den som varit är usel. Alltså hur jag än vrider och vänder på det så har jag inte lyckats alls med samma prestationer som veckan innan. Inte heller har jag känt mej lika tillfreds med mej själv. En dimp, det kan vi kalla det här. Tänker dock att en liten grop fäller inte hela min framgång. Jag stiger upp som en daredevil.

Ni vet då man kommit in i ett bra flow och det känns som det bara kör på, utan käppar i hjulen. Så trodde jag att jag hade det. Men ibland kommer livet emellan. Jag blev trött och hiskeligt frusen, med halsont och kroppen slöt sej som en mussla. Kan bara inte förstå varifrån jag fått kallt eller blivit smittad för nåt annat kan det väl inte vara? Nåja, så det har inte blivit något större än nån promenad denna vecka. Och några snabba 10 minut abs från youtube. Man kan inte alltid vara på topp. Så är det bara.

Istället så har jag funderat över frågor i stil med:
Hur känner jag inför den månad vi lever i?
Jag är vårglad, som jag tidigare berättat. Känner mej förhoppningsfull. April betyder att vintern är så gott som förbi och att det snart, snart, snart börjar grönska! Love it!

Vem eller vad inspirerar dej?
Mej inspirerar folk som kan dela med sej av sej själva. Våga göra bloopers, våga säga vad du tycker och låt världen vara operfekt, det ger inspiration! Färgsplasher, fina mönster och ljuset som solen ger ja det ger mej inspis. Och feelismusik!

Vilken egenskap hos dej själv är du mest stolt över?
Jag tänkte väl bra länge på denna. Det brukar vara svårt att hitta en egenskap hos sej själv som man är nöjd, glad och stolt över. Men vet ni, jag tycket mest om min egenskap som empatisk. Ibland är den jobbig åxå men det är den som är jag.

När sa du senast till någon att du saknar hen?
Jag skrattar alltid när jag läser meningar med hen. På riktigt. Hen. Det är han eller hon. På finska hän. På engelska he eller she. Jag har bara inte kunnat inamma det ordet i min vokabulär. Det går bara inte! Till frågan, jag skickade åt en väninna på watsappen bara för knappa halvtimmen sedan att jag saknar hennes sällskap. I tisdast sa jag åt min kusin när jag såg henne, att jag verkligen saknat att både se å höra henne. Så det är inget jag smusslar med. Jag tycker det är enormt viktigt att säga det åt folk man verkligen saknar.

Och ett PS. Daredevil serien på netflix är värt att kolla på. Tycker jag. 

Löpningen framskrider

Nu har jag kommit till den punkt där jag njuter av löpningen. Alltså att jag ser framemot en löprunda oavsett om den är kort eller längre och att jag kan helt frivilligt välja att faktist fara ut och springa istället för att tex. att sitta i soffan och uggla eller att stå i köket å baka.
Det trodde jag inte i februari då jag verkligen fick kämpa för att få mej ut.

Äldsta påskkärringen i farten?

Under påskhelgen, på lördagen, så var jag till och med så ivrig att jag målade prickar i mitt nylle och smetade på lite läppstift. Drog på mej en duk på huvudet och sprang i hemnejden som "storhäxa". Utan kvast, men var i farten med rätt bra å pigga ben. Lyckades komma upp till 7km på påsk löpet och inte helt skamfilad tid heller. Nu denna vecka efter påsk har nästan var kväll varit fylld av andra kvällssysselsättningar än löpnning, väldigt mycket jobbrelaterat och därav har jag varit tvungen att lämna löpskorna hemma.


Och som kroppen har skrikit efter några explosiva löppass då jag varit sittläge. Det är  verkligen häftigt hur snabbt kroppen vänjer sej vid att få motion och nästan kräver det sedan också med jämn basis! 
Men på onsdag kväll såg jag min chans att ta till en liten stund av löpning efter jobbet. Hade varit på en föreläsning som var jobbrelaterad till ett ställe ungefär 2,5km bort från där jag bor. Så jag hade packat med löpkläder i en ryggsäck. När allt var klart for jag och bytte om till mina kära nike skor, crafts löpbralla och löpjackan och väntade på att min pulsklocka skulle hitta sateliterna.

 

 

 

 

 

 

 

Min sträcka var ju inte så lång, men mina ben och min kropp tackade nog för löpningen den kvällen. Jag fick rätt bra kilometerfart ( det var runt 5:35min/km) och kan bara hoppas på att det fortsätter likadant. Det allra bästa med hela kvällen var att då jag kom ut från föreläsningen och jag skulle springa iväg. Det jag såg var så himla fint. Så var tvungen att fota lite. En solnedgång som hette duga.

 

 

 

efter att jag bytt om till bekvämare outfit :)

Pink sky som bredde ut sej över viddarna. Jag njöt av det vackra runtomkring. Jag njöt av löpsteget. Och jag kände att jag hade gjort rätt val i att springa hem. Bra onsdag.

Nu idag blir det bara promenad och lugn för denna glada motionär.. För mot kvällen ska jag se om jag slår klackarna i taket eller om det bara blir en lugn kväll i goda kollegors lag.

Våren är kommen

En skogspromenad i påskhelgen.

Jag är salig som den. Våren har äntligen, äntligen kommit hit! Jag snackar totalt om varm(are) sol, friskare vindar, fåglar som kvittar i träden, hundbajs på vägkanten, cyklister och andra motionärer kommer från sina gömmor, barn som klottrar på med smält vatten och grus samt kvistar och att kvällarna är längre och ljusare. Det är min vår som nu är här! Den tar mej med storm!

Det som kanske är mest jag i denna situation är att vi fått svänga om klockan till happy time det vill säga sommartid. Vet inte riktigt varför men det är helt klart att då sommartiden är här blir jag mer glad. Mer levande. Mer pirrig och spontan. Lite nykär blir jag varje vår. Och just precis så är jag nu.
 Ser framför mej hur trädens blad knoppas och antagligen hallucinerar jag mycket i förtid men tror att allting lever i en godare värld nu, bara för att det är sommartid. Jag vill plantera paprika, tomat och blommor. Jag vill se livet växa och bli nytt.

Jag har alltså för att känna mej duktig och skötsam skött om mina grönväxter extra bra i helgen. De är duschade och ompysslade. Vissa har till och med fått ny blomjord.  Så nu hoppas jag att det ska ge delning och att jag även lyckas hålla vissa mina blomster, ehm..narcisser i liv. Annars är det ju bara grönväxter hos mej. Paprikan är sådd och likaså tomaterna. Får se med spänning hur det tar sej!

Sedan så har jag städat. Städat ut vintern och tagit in våren. Snackar om att sätta undan skidor och skridskor, för nu är det banne i tid att dra på sej sina lenkkare och sin läderjacka eller jeansjacka! Pulkan i förrådet och spadarna undan i gömman. Dags för hopprepet att göra entre! Nu kör vi, våren är här! Jippii!

Listan, 7 saker jag behöver för att må bra

7 saker jag behöver för att må bra.
Så viktigt att ta upp och fundera på de goda tingen i livet. Jag hakar på då jag såg att Pamppo hade denna lika så Christina. 
Så nu kör jag mina 7. Fick fundra lite för att klämma till dem. Så självklara ändå inte. 

1. Hälsan. Att få vara frisk, fysiskt och psykiskt. Så viktigt att man har det i skick. Att må bra är kärnan till mycket, utan hälsa så är man bara ett skal med inget innehåll. Ingen ork brukar leda till zombie style och det är inte så trevligt. Ta vara på hälsan. Förebygg mot allt som försöker mota ner dej.

2. Kärleken. Att få ha nära och kära som jag får älska villkorslöst och de gör det samma tillbaka. Min familj, mina vänner. Om jag inte hade familjens och vännernas stöd och uppmuntran skulle jag vara ett vrak. De är värda guld, platina och universum. Tillochmed mera än så.

3. Den egna tiden. Me, myself and I. Jag är en social prick ut i fingerspetsarna men behöver den egna tiden lika mycket som andra. Det kan vara att jag får fara på min joggingrunda, en bra bok jag läser med filten på, ett frissabesök eller att sitta med virkningen i famnen. Men att jag får skala av alla "störande faktorer", det är egentid.

4. Natur och frisk luft. Jag behöver få andas ute. Luft, utan avgaser och dammoln. På vintern den kalla krispiga luften, på våren det härliga vårsuget som spirar i luften, sommaren som lovar solpussad hud och varma regndroppar och höstens mustighet. Jag älskar alla årstider, fastän jag bannar dem tidvis. Naturen hur den ändrar vartefter är underbar. Det finns lycka i det.

5. Känslor. Att få vara härligt bubblig av skratt så att kinderna hettar och magen kniper av glädje. Att få vara jävla sur och butter och känna känslovallet i dess hela styrka. Tycka synd om sej själv ibland. Att gråta ut, rensa sina tårkanaler och rensa själen. Vemod. Saknad. Nykärleks lust. Lycklig. Att känna sej hjälplös men sedan inse att man vuxit efter varje storm man varit med om. Känslor.

6. Skönhet inifrån.  Jag behöver få känna att jag gör rätt. Att jag hjälper andra, att jag får andra att må bra, att jag kan få någon att le. Får jag en annan människa att må bättre ens för en stund känner jag mej lite bättre. Är ingen moder Teresa, men vill att skönhet inifrån skall synas mer.
Ge nån ett leende är lätt. En hand på axeln. En varm kram. En axel att luta sej mot eller bara ett öra att lyssna till. Ibland räcker det med lite.

7. Erfarenheter. Man måste våga göra saker och uppleva för att erfarenheter. Att byta ut den trygga bubblan mot något annat. En resa? Äta något du aldrig smakat förr? Ny frisyr? Att gå genom skogsstigen man aldrig vågat förr? Att få barn tidigt eller sent eller mitt i livet? Att flytta till ny stad? Att skilja sej? Att fråga efter löneförhöjning? Att försöka så en paprika eller avacado?

Jag försöker nog bli snabbare

Nu återkommer jag till min löpning. Min löpning, hahah. Min löpning har jag ifrågasatt rätt mycket de senaste månaderna. Det för att den uteblivit något oerhört lång tid, som ni redan vet. Men jag har satt i en högre växel i (slutet av) februari och bestämt mej för att jogga eller springa vartannan eller vart tredje dag, för att komma igång igen. Hittills så har det lyckats. Peppar, peppar!

Men jag har verkligen försökt att komma igång. Fast resultatet visar helt annat. Så bittert det känns då det tar så förbaiskat länge innan man kommer i såna mått som man själv skulle vara nöjd med. Jag kämpar.
Snörat på mina löpskor och farit iväg, det har jag. Kommit en bit och flåsat och varit röd i nyllet efter ja vad ska jag säga typ 20 minuter. Känslan då munnen är torr som malen kanel, är inte najs. Inte heller då näsan snorar mitt i och man verkligen skulle behöva hela näsdukspaketet med sej. Men efter varje gång jag varit ute och "rastat benen" så har ju min känsla efteråt varit jättebra. Jodå, feelisen har varit faktist fin efteråt men vill nå känslan där löpningen känns lätt och rolig och alldeles underbar! Jepp, du såg rätt. Löpning är härligt då allt "je på radin". Då alla bitar är rätt i pusslet.

2015. Då jag sprang. Sprang snabbare än nu.

Jag har förlängt mina löprundor lite i taget, väldigt lite i taget. Men för varje meter till så känns det alltid lite mer lyckat. Det jag har mest svårt med är ju att jag klarat av 5km utan problem på under halvtimmen alla andra år. Men inte ännu i år. Alltså det är en riktig vidrig påminnelse över hur jag förfallit. Mina ben känns som stela pinnar då jag jämför mot mina fjolårets "sommarben".
Vem har tagit min flow-go som mina ben haft tidigare?

Nu är det inga bortförklaringar som skall dra ner mej längre. Jag är all in med att göra det igen.

Babyn som gör att mina hormoner dansar salsa

Så liten, så sårbar och skör.

Babykänslan sköljer över en. Igen.
En liten krabat på 6 veckor veckor och hans morsa var jag och hälsade på. Babyträff, bara att jag inte har nån bebis. Ett litet nytt liv som inte klarar sej på egen hand ännu på långa tider. Jag som är sådär "blödig och allmänt känslosam" får ju så gott som alltid modersfeelis direkt! Inte något undantag denna gång heller.




Brösten sväller upp som ballonger av bara synen av en tuttsuttande lillklimp och livmodern rycker å knycker...Det är ungefär så det har känts då jag hälsat på (alla) mina vänner som fått tillskott i familjen. Babyn doftar sådär snuttepluttesött blandat med modersmjölk(s uppstötningar) och kanske en puff-fis eller en senapsblöja. De luktar ju egentligen mer än doftar men det är en speciell lukt. Som väcker ens moderskänslor som varit gömda och instängda väl länge. Men jestas vad denna lilla krabat på lite över 1 månad gör med mina bröst. Och underlivet.
Jäkla hormoner!

babyfjunen, som är så söta.

Det går över. Det går över.
Det gör det åxå, sedan då jag inte längre hör babyns gråt eller griseknoe-ljud. Småa snarkningar och luftsuckande. Man hinner glömma ljuden som bara ett spädbarn åstadkommer. Man hinner kanske mera förtränga dem än glömma för när man väl hör dem flippar ens huvud och kropp helt. Med ens menar jag förståss mina egna.

Fastän känslan av att man vill ha en till medan man är där är lättnaden av att inte längre har spädisåren på sej nu lika härlig, när man stiger ut ur bebis bubblan hos väninnan.