Måndag, tisdag, onsdag, torsda å freda

Nästan så jag började nynna till Ledins låten när jag skrivit rubriken. Denna vecka har varit rätt tung. På både måndag å tisdag kände jag att nu kommer den förbannade flunssavågen över mej. Garanterat skulle den ha gjort det åxå om inte jag hade kokat ingefära och druckit det så hela jag var en ingefäraknöl.

På onsdag var jag igen mej själv. Det är nog ingefärans och tisdagens kvällssömn som jag får tacka där. Ja och då jag nu var i skick så styrde jag efter jobbet mot Vasa-Finlands soligaste stad. Det var verkligen inte sol den kvällen mest bara grått runtomkring. Men jag gick på promenad med Sofia vid strandpromenaden och njöt av det underbara och så värdefulla havsnära befinnandet. Nästan så man var i zen. Allt var i balans, just då.

Underbara Vasa. Strandwalk.

Torsdag var bara knasig från början till slut. Orkade inte göra nåt så jag var som en degklump i soffan hela kvällen. Å på fredag ( alltså idag, blir det ju, jaajaa!) kände jag ett otroligt sug efter en löprunda. Hade ju varit så många dagar osprungen och inte i form, så det var ju inte en höjdare. Skulle ta en långlänk, men fick nog nöja mej med mina 8km. Lite bittert att inse att kroppen ändå inte var leveransklar ännu. Jag får vänta.
Men sen då jag knappade upp mina bloggar jag läser så hittade jag en måndagslista och jag är ju inte sen att haka på..det är ju bara att min är en fredaslista.

Jag gör: smakliga äppelpajer, enligt min kollega.
Jag kan: inte förstå att jag blivit 34 år. Är ju typ 26 i sinnet.  
Jag köper: mer än gärna frukter hem, men tycker det är sjuttons dyrt.
Jag borde: lära mej att prioritera rätt saker in i vardagen. 
Jag måste: spara in en resekassa åt mej.
Jag vet: alltför lite om allt här i världen.

 Jag tycker: att amerikanerna är fullständigt puckade om de röstar fram Trump som nästa president. Det är värre än pest och kolera.
Jag tänker: på båda inhemska språken. 
Jag förbrukar: alltför mycket duschcreme.
Jag lyssnar: väldans mycket på  KAJ:s Byalåt.
 Jag drömmer: de konstigaste saker, sånt som är svårt att relatera till det verkliga livet
Jag längtar: till kommande Umeåresan i november.
Jag fasar: för mina barns kommande tonårsfasoner.
Jag använder: pulsklocka utan pulsbandet. Logiskt, inte sant?
Jag njuter: när jag får egentid.
Jag blir: alldeles för lätt känslosam i alla världens situationer
Jag äter: för mycket gott å sött. Och i alldeles för stora mängder.
Jag dricker: helst vatten.

Jag struntar: i min garderobs rensning för typ femte året i rad.
Jag ska: springa 15km i sträck ännu detta år.
Jag sparar: långt hår nu igen en gång
Jag brukar: prata mycket, ofta utan att jag tänker på det desto mera.
Jag älskar: äkta lyckokänslor.
Jag har: inte varit på ansiktsbehandlig på alltför länge.
Jag tittar: på telefon oftare än nödvändigt. Tv så sällan att jag inte ens vet om det kommer nåt där i höst.
Jag läser: mer än gärna romantiska och tassiga böcker med ett stänk av psykologi.
Jag vill: åka till Rom och se på gamla kåkar och äta underbart god pizza.'



Åh vad jag gillade denna lista...

Vad är det som händer??

Tycker det hänger negativitet både åt höger och vänster nu. Om det inte är cancer så är det utbrändhet och avrättningar. Om det inte är nån av dem tre så är det komplikationer, arbetslöshet, avstängningar eller rakt av fientlighet.
Jag tycker att jag sällan skådat så mycket elände. Överallt. Samtidigt.
Tillika så är det ju så mycket fina saker som sker runtomkring en också. Vi borde sätta mer fokus på det vackra, det som lyfter upp våra tankar till det bättre. Fast ibland är det svårt. Som idag.

Vågar världen hoppa? Våga jag hoppa? Utan att veta vart vi landar.

Jag kan omöjligt blunda för allt dåligt. Det sker. Jag ser det och känner det. Samtidigt vill jag bara blicka framåt. Jag vet ju att allt är övergående. Det tar bara sin tid. Men när man inte riktigt förstår, eller vill förstå, vad som händer är allt bara ett virrvarr av frågetecken och onda aningar. Även goda, men dessa är inte lika synliga.
Men allt detta finns. Och jag vet att utan allt detta kommer vi inte framåt. Det är förändringar på gång. Stora sådanna. I hela vida världen.

Har vi hoppat finns det inte någon återvändo. Då ser vi bara framåt, för att kunna klara oss. Men står vi å trampar på samma ställe år efter år och tionde efter tionde så kommer vi ingenstans...förutom i en stor grop som är djup nog att sänka många.
Idag visar vi upp oss, vi finlandssvenskar. Det är manifestation på Vasa torg idag, för vi vill ha kvar vårt sjukhus. Ha kvar arbetsplatser. Ha kvar den svenska servicen som både ung och gammal behöver. Vi lever i demokrati och folket visar att vi vill ha kvar detta. Vi kämpar för att få ha kvar ett av de viktigaste vi har, sjukvården!

Jag håller tummarna och mitt hopp för att Vasa Central Sjukhus ska få stå kvar med full jour. Det behöver vi på kusten, vi finlandssvenskar.

Jag trampar på stället, tror jag

Jag har otroligt nog lyckats hålla min träning på bra bas hela september. Vädret har ju varit på allas vår sida och dessutom har ju kvällarna inte ännu hunnit bli beckmörka.
Håller på att synkronisera min pulsklocka med datorn och väntar på att minnet skall bli blankt igen på klockan. Så jag kan ta mej nya turer och sedan begrunda vad jag gjort rätt och fel. Nå nä! Så pass har jag inte kommit mej till ännu.

Men jag har faktiskt införskaffat ett skillt häfte för löpningen. Skriver alltså hur min feelis är efter varje löprunda jag tagit, okej  inte alla, men många. Överlag är feelisen alltid bra efter att jag dragit på mej löpskorna. Men visst har jag de motiga dagarna också med mej.

Utan musik, no go.

Nu skulle jag helst vilja att jag skulle hitta min fartökningsväxel. Ni vet då man hittat ett tempo man är så bekväm i, en fart som inte är för jobbig men rätt ok. Det är just där jag hakat mej nu. Kommer inte riktigt fram till hur jag motiverar mej själv så pass mycket att jag får in det där fananamma. Fartökningen, som skulle göra mej så glad och lycklig. Åtminstone en stund.
Jag har försökt med några intervaller, men de är ju så tråkiga då man gör det själv. Å super tråkigt är det om man väljer att springa runt sportplan, som är 400meter runt. Det är så hiskeligt många varv man får springa innan det ger nåt. Ser inte poängen med att springa runt. Hellre far jag lite här och var och får vila blicken på skog eller åker och hus.

Men jag försöker nog vara omväxlande och inte hela tiden göra samma sak. Även om det är mest roligt att springa bara rakt fram å nå sina kilometrar man tänkt sej klara så vet jag att man måste ta sej ut ur sin bekvämlighetszon för att komma videre. Men just nu känns det inte alls så. Därför har jag bestämt mej för att vart tredje gång blir det långpass, däremellan ska jag ha endera intervaller eller teknikträning ( vilket åxå känns såååå trögt). Så idag skall jag ta ett tråkpass. Bara för att kunna bli bättre. För visst är det så?

Hög på fredag

Känner mej lite hög på endorfiner ännu i skrivande stund. Efter att jag sprungit snuddet över 5km imorse (under en halv timme, så jag är nöjd). Alltså en inte alltför lång löptur resulterade i en riktigt energisk dag för mej. Vilket jag är så glad över, för min gårdag kändes som om jag blivit dragen på ett stengolv och blivit stoppad i en torktumlare hela dagen lång.

Ett måste med på löpturen.

Vaknade idag halft trög och lite hängig. Inte som i flunssa-hängig utan bara orkeslös. Men jag valde att fara på en löprunda när jag hade fått barnen till skolan. Mitt val var helt superbt. Nämligen allt från början till slut kändes bra. Jag nästan flög fram mina kilometrar. Solen sken mellan molnen och det var inte heller för varmt eller kallt. Luften som jag andades var underbart uppfriskande. Och allt runtomkring var så vackert.

Medan jag sprang tänkte jag på allt från vad jag skulle äta som frukost ( som jag skulle äta efteråt) och stickgarn till min jävla kirskål.  När jag väl kom hem kände jag mej så tillfreds med mej själv. Var som i ett tillstånd av yin och yang. I balans. Harmonisk.

Sedan senare under dagen tog jag en funderare över min kommande rabatt. Där det råder kaos som bäst. Jag tänker verkligen satsa lite mer på den kommande vår. Så jag var och köpte några tulpanlökar och tänker se om jag har någon konst att få dem att blomma hos mej. De är ju så vackra. Färgklickar, som sprider glädje för ögat. Åtminstone för mej.
Det som däremot har satt käppar i hjulet för mej då jag tänker på blomrabatten är den där "kransen" jag ska ha runt, nämligen en lastpallskrage. Vännen min, Malin, har nån sådan redan i sin gård och gav mej mersmak för att ha en egen. Helst två. SÅ nu har frågat lite runt i våra kvarter om det skulle finnas överlopps, men icke!

Sol, sol, solrosen.

Nå och nu tänkte jag ännu försöka damma av mina stickkunskaper. Var och köpte lite garn, så nu får jag se om jag kan åstadkomma nånting nyttigt och användbart av det. Hoppas ni har en skön kväll och att helgen blir en njutning för var å en.

 

Min trädgårdsknäpp

Jag brukar inte leta efter nåt som dödar och utrotar saker men nu gör jag det. Min trädgård är galet rik på kirskål, som jag vill ha bort bums och med det samma. Det ska utrotas.
Helt bort, thank you very much!

kirskålens blad.

Min "trädgård" eller mina blombänkar svämmar över med dem. Fans otyg. De sprider sej snabbare än kaniner och möss förökar sej och dessutom tar de över all annan blomster och trycker det åt sidan.

Jag börjar vara ganska säker på att jag hamnar snart att ta hit en minigrävmaskin för att komma ner till rötternas innersta rotkärna. För jag har dragit med händerna, utan resultat. Jag har haft metallspaden och hackat och grävt och ändå kommer jag inte djupt nog för att få bort det.

det tränger sej allstans!

Så hur gör man? Är round-up svaret? Inga gamla husmorsknep har hjälpt och tro mej, jag har försökt!





Nåväl, jag planerar lite mer min blombänk nu då. Den ska alltså placeras där var det nu är kullerstenar och kirskål. Detdär katastrofområdet. Det ska bort och någon vacker skapelse ska ta form där, har jag ju tänkt.
Jag sitter å myser bara i tanken av att kunna ha  tulpaner, ringblommor, aster och kanske nån prästkrage. Jag ska ha sommarblommor från början till slut. Ju mer jag tänker på färgglada blommor desto mer ivrig blir jag på att börja på den nya blomlådan som bara finns i mina tankar (ännu).

Varför i all fridens namn är jag nu mitt i hösten så ivrig med min vår-trädgård? Jo, alltså jag och mina  tre väninnor hade bestämt en trädgårdsfunderarkväll ihop. Vi for till var å en av oss och kollade in varandras gårdar, samlade ideér och frågade om råd och heta tips.
Min gård var knappast en inspirationskälla för någon av mina vänner i blombänksväg. Hehheh, om inte någon blev intresserad av kirskålen då. Jag har alltså massor. MASSOR. Välkommen att hämta den som vill ha. Men jag fick ut desto mer av kvällen. Fick några frön, som jag ska torka å sedan sätta ner i jorden nästa vår.

Så ni lär hitta mej med röven upp i vädret och lera upp till öronen. Men nästa sommar ska det banne mej inte finnas kirskål på våran gård!

Jag har ju faktist orkat göra nåt!

Jag behövde verkligen denna dag. En solskensdag. En dag där min energi kom att stiga över den vanliga dosen. Tack vare alla solstrålar som värmer, som gav go feelis och fick humöret att stiga.
Dessutom har jag hunnit uträtta både det ena och det andra. Kände mej supereffektiv..fast jag egentligen inte gjort så mycket. Men när humöret varit hängigt liksom vädret så måste man vara glad för det lilla extra man faktist orkat göra.
Å på tal om det så har Linn, bloggerskan, skrivit det perfekta inlägget om att hantera ork. Läs det.

Nåja, vi kan börja med detta. 
Jag har varit och äntligen fotat mej för mitt nya pass. Mitt gamla hade gått ut.. Alltså som jag dragit mej för det, fast det är hur enkelt som helst. Det enda man behöver göra är ju att fara för fotografering, sen skickar de ju fotot rakt av till polisen. Digitiden är underbar. Har man ännu sitt gamla i kraft så behövs inte mer än så, än att du blir fotograferad. Polisen har ju allt. Men nu när mitt pass hade gått ut hamnar jag fara å visa upp mej dit å säga "Hejdär, detta är jag nuförtiden.". Å sen är det klart. Är det nån annan som lämnar det in i det sista..som jag?

Vasa in my heart.

Sedan var jag även in till Wasa teater för att hämta ut biljetten -jiiihaa!- inför höstens stora grej. Man kan även betala via netticket.
Österbottning som jag är har jag ju både lyssnat, läst och tittat på Pleppo-pojkarna. Nu är de i Vasa och pjäxar åpå igen med sin nya Pleppo2 vi mårår åpå.

Nästan så jag inte kan vänta.

Jag har alltså något gott att vänta på tills det är dags. Jag kan lova att både Kaj Korkea-aho och Ted Forsström är lustiga pojkar. Eller män nuförtiden. Men jag ser ju dem som unga pojkspolingar. De har annars börjat köra med podden deras igen: Ted&Kaj heter den. Värt att lyssna på!

Å sen var jag duktig och rev å slet i min (blom)ogräsrabatt. Rev och slet. Tog sekatören och klippte. Och som tack fick jag brännässlan som brände till mej. Fanskap. Alltså det bränner ju så saakelis. Spott hjälper icke, åtminstone inte mej. Så varför säger folk så då? Kallt vatten hjälper ju en stund, medan man har det i kallt.
Snart blir det nog att låna grävmaskinen av någon bekant för att få upp alla ogräs med rötter och allt.

Oh well. Jag tackar för solskenet. Jag tackar för alla glada leenden idag. För ny ork. För en bra nattsömn. Ja, idag är allt liite bättre. Tack solen!

Höstens lastpallsarrangemang

Ni vet ju, det är inte en vanlig varm augustimånad som många andra år bjudit på. Mycket mer höstig på alla sätt. Så jag har funderat över höstplanteringar redan. Det känns som ganska givet att tänka på höst med dessa vindar och regnskurar och all ruggighet.

Så mellan skurarna var jag in till lokala blomstertjänsten och hälsade på Mikaela. Vi funderade lite tillsammans på huruvida det lönar sej att köpa sensommarblommor eller om man ska trolla fram hösten i sakta mak. Jag är så glad att Mikaela tipsade och gav mej goda råd, det är ju verkligen guldkorn för mej att få lite nys om vad och vilken växt passar och när är tiden rätt att sätta dem sina formar. För nu är jag full av höstliga idér. Sommarblommorna jag har i mina trälådor får hänga med så länge de orkar. Men de börjar se rätt färdiga ut nu. Men i den gamla, skruttiga och ack så kära lastpallen ska jag ställa till med ett höst arrangemang!

Så nu hamstrar jag allt från fina böjliga kvistar, kottar till rönnbärsklasar. Allt som är lagom höstligt. Jag har i tanken att sedan då callunas och ljung kommer till försäljning, att jag ska komplettera mitt höstalster med dem. Medan ljung brukar vara rätt lilaaktiga i sin nyans. Där har jag ännu inte bestämt att om jag ska vara traditionsenlig och bara ta ljung, eller om jag ska "festa till det" och köra en färgmix av det mest crazy-ish slaget. Vi får se!

Mitt i denna höstliga iver har jag alltså börjat traska å titta extra noga vid dikeskanter, skogsstigar och -rön. Bara för att hitta det perfekta för mitt höstliga blomster arrangemang.

Kanske blir man mer glad när man får pyssla med färg. Det hoppas jag. För det behöver vi alla.