Jag har ju faktist orkat göra nåt!

Jag behövde verkligen denna dag. En solskensdag. En dag där min energi kom att stiga över den vanliga dosen. Tack vare alla solstrålar som värmer, som gav go feelis och fick humöret att stiga.
Dessutom har jag hunnit uträtta både det ena och det andra. Kände mej supereffektiv..fast jag egentligen inte gjort så mycket. Men när humöret varit hängigt liksom vädret så måste man vara glad för det lilla extra man faktist orkat göra.
Å på tal om det så har Linn, bloggerskan, skrivit det perfekta inlägget om att hantera ork. Läs det.

Nåja, vi kan börja med detta. 
Jag har varit och äntligen fotat mej för mitt nya pass. Mitt gamla hade gått ut.. Alltså som jag dragit mej för det, fast det är hur enkelt som helst. Det enda man behöver göra är ju att fara för fotografering, sen skickar de ju fotot rakt av till polisen. Digitiden är underbar. Har man ännu sitt gamla i kraft så behövs inte mer än så, än att du blir fotograferad. Polisen har ju allt. Men nu när mitt pass hade gått ut hamnar jag fara å visa upp mej dit å säga "Hejdär, detta är jag nuförtiden.". Å sen är det klart. Är det nån annan som lämnar det in i det sista..som jag?

Vasa in my heart.

Sedan var jag även in till Wasa teater för att hämta ut biljetten -jiiihaa!- inför höstens stora grej. Man kan även betala via netticket.
Österbottning som jag är har jag ju både lyssnat, läst och tittat på Pleppo-pojkarna. Nu är de i Vasa och pjäxar åpå igen med sin nya Pleppo2 vi mårår åpå.

Nästan så jag inte kan vänta.

Jag har alltså något gott att vänta på tills det är dags. Jag kan lova att både Kaj Korkea-aho och Ted Forsström är lustiga pojkar. Eller män nuförtiden. Men jag ser ju dem som unga pojkspolingar. De har annars börjat köra med podden deras igen: Ted&Kaj heter den. Värt att lyssna på!

Å sen var jag duktig och rev å slet i min (blom)ogräsrabatt. Rev och slet. Tog sekatören och klippte. Och som tack fick jag brännässlan som brände till mej. Fanskap. Alltså det bränner ju så saakelis. Spott hjälper icke, åtminstone inte mej. Så varför säger folk så då? Kallt vatten hjälper ju en stund, medan man har det i kallt.
Snart blir det nog att låna grävmaskinen av någon bekant för att få upp alla ogräs med rötter och allt.

Oh well. Jag tackar för solskenet. Jag tackar för alla glada leenden idag. För ny ork. För en bra nattsömn. Ja, idag är allt liite bättre. Tack solen!

Höstens lastpallsarrangemang

Ni vet ju, det är inte en vanlig varm augustimånad som många andra år bjudit på. Mycket mer höstig på alla sätt. Så jag har funderat över höstplanteringar redan. Det känns som ganska givet att tänka på höst med dessa vindar och regnskurar och all ruggighet.

Så mellan skurarna var jag in till lokala blomstertjänsten och hälsade på Mikaela. Vi funderade lite tillsammans på huruvida det lönar sej att köpa sensommarblommor eller om man ska trolla fram hösten i sakta mak. Jag är så glad att Mikaela tipsade och gav mej goda råd, det är ju verkligen guldkorn för mej att få lite nys om vad och vilken växt passar och när är tiden rätt att sätta dem sina formar. För nu är jag full av höstliga idér. Sommarblommorna jag har i mina trälådor får hänga med så länge de orkar. Men de börjar se rätt färdiga ut nu. Men i den gamla, skruttiga och ack så kära lastpallen ska jag ställa till med ett höst arrangemang!

Så nu hamstrar jag allt från fina böjliga kvistar, kottar till rönnbärsklasar. Allt som är lagom höstligt. Jag har i tanken att sedan då callunas och ljung kommer till försäljning, att jag ska komplettera mitt höstalster med dem. Medan ljung brukar vara rätt lilaaktiga i sin nyans. Där har jag ännu inte bestämt att om jag ska vara traditionsenlig och bara ta ljung, eller om jag ska "festa till det" och köra en färgmix av det mest crazy-ish slaget. Vi får se!

Mitt i denna höstliga iver har jag alltså börjat traska å titta extra noga vid dikeskanter, skogsstigar och -rön. Bara för att hitta det perfekta för mitt höstliga blomster arrangemang.

Kanske blir man mer glad när man får pyssla med färg. Det hoppas jag. För det behöver vi alla. 

Det finns ett ur-dystert väder, det är här nu

Jävla väder!
 Jag måst ju bara få säga det. Alltså augusti har varit i ärlighetens namn den förbenat jävligaste månaden hittills på hela året. Mestadels på grund av vädret. Regnet. Jag brukar kunna se saker rätt positivt. Jag brukar. Men nu är jag så sjuttons trött på detta väderfenomen.

Är lejd gråheten. Trött på råheten där ute. Saknar solen och de ljusa vita, luddiga, snälla molnen. Solen och glada solbruna människorna. Jag är irriterad på mej själv, för att jag känner agg för detta väder som vi har nu. Är det såhär i England all the time?
Varför kan jag inte bara plocka upp en fin mys-känsla när det häller ner? Kanske för det är tredje veckan av hällregn..

Jag har inte använt mej av sommarklänningar alls i augusti. Inte shorts. Inte toppar. Allt som kallas sommarplagg har nu fått snällt bona sej i klädskrubben. Kanske jag borde bara bunkra upp med stickade tröjor och koftor.
MEN badat har jag, senast söndagen 21.8 och det för att jag kunde fara direkt från en strandbastu i plurret. Annars skulle det inte finnas i min värld att fara att doppa sej.

Jag känner att jag måste gaska upp mej rejält. Jag vill inte vara såhär. Är inte deppig. Men sur och så innerligt trött på att bara se vattendroppar som faller ner från skyn. Ibland med lite åska. Ibland med blixtar. Ibland så det småregnar. Men mest har det ju kommit ner som om nån hällt över ett stor hav över oss.
Det var väl det.






 

Läsning i sommar

Under sommaren som gått har jag läst både en som annan roman, chicklit och inspisbok. Eftersom vädret varit så hm...icke sommarvänligt har jag tyckt att läsning varit väldigt ypperligt. Jag har varit ivrig med att gå till biblioteket och låna diverse. Det bästa är att även mina barn nu gillar att gå till bibban. Det är verkligen roligt att besöka stället.

Tänkte att jag ska ge några lästips, eftersom jag såg att Christina hade ett inlägg tidigare här om hennes årliga läsning. I sommar har jag dock inte läst en enda bok med skräck eller thriller. Brukar nog ha med den genren också, men tydligen har jag valt bara lättlästa böcker nu. Förväntar mej dock att min senaste lånebok av Kaj Korkea-aho ska vara lite mer nervbitade. Det är hans första utgivna bok, Se till mej som liten är. Alla andra av hans alster har varit utmärkta!


Men till dem jag läst och vill att även andra ska läsa:
Första tipset är: *You had me at hello, av Mhairi McFarlane

 Den var rolig. Alltså så bra. Jag sträckläste den på två dagar. Lättläst skönhet skulle jag kalla den.


*Min bästa väns dotter, Dorothy Koomson.

bild från adlibris.com

Mitt andra tips. Jestas vad mycket olika känslor den boken väckte hos mej. Glädje, irritation, saknad, kärlek, förtvivlan, sorg. Den hade så gott som allt. Även denna var att jag skrattade högt eller alternativt torkade tårar i ögonvrån.

*Sommar på strandpromendaden, Jenny Colgan. Tips tre.
Jag skrattar efter varje kapitel. Lättläst och mysig. Jag mysig är definitivt det rätta ordet.

* Tips fyra: Marian Keyes, Kvinnan som stal mitt liv.  Keyes kan sin grej. Mästaren på chicklitt. Ingen bok är sämre alla är alltid bättre. Alltid.

*Femte tipset: Ett hundra mil av Jojo Moyes. Gripande story som slänger in en i ett liv med en ensamstående mor och två barn. Vad gör man inte för sina barn, säg?

Tips sex: En enda hemlighet, Simona Ahrstedt. 

från adlibris, denna bild.'

Alltså aah. Denna är underbar. Och denna bok kunde även berätta om erotik. Men även om hur komplicerat det är att förälska sej. Och hur man försöker bevara sina känslor från en storm.






Så nu. Har ni några böcker på lager, som ni tycker att jag borde läsa?





 
 

Facing facts.

Jag vet inte ens var jag ska börja längre. Har haft datapaus under en tid nu, ni märker ju att det varit tyst rätt så länge. Jag har hunnit tänka många gånger att "Vitsi, dehär sku ja ha kunna skriva om!" eller " Om ja sku bara orka lägga igång dendär datorn...". Men jag har väl i slutändan aldrig orkat ta tag i detta med att skriva på datorn. Så det har lämnat åt sitt öde.

Denna sommar har jag jobbat. För min semesterperiod började först i augusti.  Så i princip så har både juni och juli bara svischat förbi och jag har varken njutit av lata sommarmorgnar eller långa, sköna sommarnätter. Medan annat folk har hunnit strutta runt i storstäder, simmat, kajakat ( har verkat vara sommarens it-grej), SUP-at eller fotat både solnedgångar mitt i natten och ljuva ljmma morgnar, så har jag sovit, jobbat och försökt få rutinen att hålla.  Men jag är inte så bitter. Jag är glad jag har ett jobb.
Men tydligen har jag blivit en gammal ragata under sommaren. Jag har inte gjort något. Inte nåt efter midsommar. Har alltså jobbat. Ränsat ogräs. Skjutsat barnen både hiten och diten. Sovit och ätit.
Jestas så inspirerande. Not so much.

Det jag dock kan nästan skryta med är att jag suttit i en strandbastu, vars bastumätare visade 120celsius. Snacka om grader! Kände mej som äkta finländare just då. Bara länkkorven och turun sinappi som fattades...ja å bastuölen. Min karl sa att jag blir portad från att gå i bastu..eller snarare att jag inte får längre tillstånd att lägga i mer vedklabbar i bastukaminen..

Gälin finne bastubadar i över 120.

Så nu hoppas jag att denna höst, som verkade komma samtidigt som jag fick semester, kommer med ny boost åt mej. Jag tänker ta i detta med löpningen igen. Jag ska springa snabbt och långt. Jag tänker handarbeta igen. Jag tänker satsa lite mer på eget välmående. För jag tror att jag försummat mej själv för mycket nu. 2016 sommaren blev året då jag inte satsade på mej själv något alls.

Låt hösten komma med ny energi, nya krafter och nytt tankesätt. Som gör att vi alla mår bättre.

Fågelskräck

Att känna sej liten fastän man är mycket större än själva attackeraren. 
Ni vet då man råkar gå, cykla eller springa nära nån dikeskant eller nån åkerstump där fåglar byggt sitt näste? Då en ilsken fågelmorsa eller -farsa flaxar, flyger och dyker mot det som de tycker hotar deras bo och deras ungar. Då stannar man verkligen inte längre än nödvändigt...

Jag har tydligen någon konstig aura kring mej eftersom det nu skett två gånger under samma vecka. Jag hoppas verkligen det inte blir någon vana. Har hunnit reta upp några måsar vid en fotisplan då min son hade match i måndags. Jag skulle bara värma upp mej lite mellan två matcher och förståss sprang jag nånstans nära ett fågelnäste med (antagligen) några ungar eftersom det bara flaxade kring huvudet på mej. Obehagligt som bara den. Där försökte jag bara få upp värmen och så får man ilskna måsar runt huvudet. Till  och med andra föräldrar ojade sej över hut fågeln dök mot mej. Som tur hände inte något värre, men känslan var ju hemskt obehaglig.

Å andra gången för denna vecka var på min långlänk. Jag hade inte planerat min rutt på förhand så jag freestylade och tog det på känsla. Inte kunde jag nu tro att jag igen skulle springa nära ett fågelnäste i dikeskanten. Åter igen så flaxade och flög nån fågel runt mej. Jag kände mej så liten. Så sårbar.
Med lippisen över huvudet och skärmen över ögonen så ökade jag farten för att komma därifrån fort nog. Medan jag hörde måsarna skria å skrälla runt mej.

Pulsen stiger och paniken toppar alla mina känslor i sådanna situationer. När man förstår att nu är fågelföräldrarna arga är inte alls ett bra tecken. Då är en lugn länk plötsligt inte alls lugn. Fötterna börjar trampa så fort de bara kan för att komma bort från stället där man hamnat i krigszon. Pulsen stiger upp i skyn och känslan är bara "låt mej komma härifrån utan att få en fågelnäbb i huvudet". Klarade mej bägge gångerna med rena förskräckelsen men kan berätta att nu är min fågelrädsla aningen större än vad den varit tidigare.

Behöver jag säga att jag inte gillar fåglar?

Men jag är nöjd över mina åstadkomna 11 kilometrar trots det mindre roliga momentet med fåglarna. Jag kämpar på för att nå både längre sträckor men även bättre tider. Med tanke på att jag nyss återupptagit min löpning så är jag rätt nöjd. Vilodagar är för mej nu lika viktiga som själva springandet. Så nu njuter jag även av de dagar mina ben får bara vara.

Men nu håller jag mej borta från alla fåglar framöver.
Over and out.

Aningen frustrerad för att sedan känna glädje

Jag har haft ett opublicerat inlägg hela juni. Som spökat där. Men jag har inte vågat klicka det videre och allt bara stannade av sedan. Men nu gör jag det,  bara delar av det, men skriver ut det som spärrat mej nåt oerhört:

"Jag har märkt under de senaste två månaderna att jag och löpning= sant. Trodde inte att jag var så etsad i löpningen, men det är jag. Att jag inte får fara ut och ta ut mej några gånger i veckan är lika enerverande för mej som det är för en lat människa att måsta fara ut och röra på sej.

Jag ser bara alla andra, som kan och har möjlighet att springa. Å sen jag då, som inte KAN eller FÅR springa. It sucks. Jag avundas de som KAN springa och FÅR springa. Jag önskar så att jag också snart är där igen. Vill kunna ta mej fram med vindens fart och känna endorfinerna efter ett löppass, som får mej att må bra. Jag vill känna att kroppen håller och klarar av det. Men. Mitt knä bråkar och det enda som nu hjälpt är vila. Ingen belastning alls. Inga powerwalks med fart, inga intervaller, inga trappor, inga hoppsteg. Bara lugn gång. Alltså vansinne-för mej!
JAG vill RÖRA på MEJ!"
Skrev jag i juni 2016. Då jag var frustrerad. Arg. Ledsen. Irriterad.


Nu kan jag springa igen, efter nästan 3 månaders paus. Det är glädjande, för mej. Det går ju rätt sakta framåt. Men framåt går det och ju mera jag får springa desto mer i balans blir jag. Första "passet" efter all vila gick såå sakta att jag trodde det inte var sant. Konditionen har rasat spikrakt neråt. Buhuu. Men för att vara första passet så tyckte jag att 4km var ok. Och det blir ju bättre!
Jag känner att jag kommer tillbaka, bara jag inte sätter för stor press på tiden eller längden för mej själv.

Så nu får vi se om min juni bloggpaus satt bara i det att jag inte kunde springa eller om jag håller på att tyna bort från detta sociala media.

Njut av sommardagar hörni, för det kommer jag att göra!