Lite choklad

Jag hade köpt en chokladplatta härom veckan. Hade gömt den i min väska, med tanken att det skulle bara vara min choklad. En bit till morgonkaffet en lördagsmorgon skulle lyxa till starten på en helg.

När jag öppnade väskan min hittade jag chokladplattan överst på allt och öppnad...med hela två rader kvar. Ett skrynkligt och tillknycklat papper runt de raderna som var kvar. Besvikelsen över att nån av kidsen hade varit i farten var ju stor. Det var ju MIN chokladplatta! Då jag förhörde dem så visste jag precis vem som hade varit där och "provsmakat".
-Mamma, det var inte meningen" sa dottern och såg kufisk ut.

Så trodde jag på henne? No way. Dagens barn gör precis som gårdagens barn. Klart de tar om möjlighet ges utan att någon ser på. Och en chokladplatta i förälderns väska är väl no bigggie egentligen. Men då jag ville ju så gärna ha chokladen själv.

Nästa gång jag köper en väska ska den ha både lås och sifferkod innan man kommer till innehållet i väskan!

Och ja, jag åt resterande chokladen för att få lite sinnesro.
Och ja, nästa chokladplatta gömmer jag INTE i väskan, något måste man ju lära sej av detta.

Fart i benen till juni

Något att sikta på, det brukar ju vara bra..inte sant? Här för någon dag sedan, kanske det var en vecka sedan redan eller två så pratade jag med några av mina kollegor om löpning. En del av gruppen är duktiga löpare, en del tränar till triathlon och en del ( läs: undertecknad) är lite mer på latsidan och väljer godis och en soffa framom boosterpulver och hård träning. Men vi alla kom fram till att vi ska delta i West Coast Race i sommar.

West Coast Race är att lopp efter Österbottens kust, på riksväg 8. Man springer i lag, som en stafett, och varenda lagmedlem springer en viss sträcka och alla sträckor är olika långa. Ni kan läsa mer om det här på WCR 2016..
Vi var flera som önskade den kortaste sträckan, hur det nu kommer sej. Men egentligen borde jag inte ta den kortaste och kanske lättaste sträckan som jag tänkte från början. Vilket jag med stor sannolikhet inte heller får. Jag klarade ju 16km i höstas. Vart försvann min lilla egoboost månne efter det? Benen är det väl inget fel på snarare knoppen, så det ska jag försöka åtgärda nu under våren. Peppa mej själv och försöka få mej och min kropp att förstå att jag har det. Det, för löpningen.

 Efter botnialöpet sinade mitt intresse totalt och det har ekat tomt på motionssaldot för min del. Där ska det ske en ändring, sanna mina ord. Ju mer jag funderar på saken desto mer säker är jag på att min sträcka ska vara minimum 5km. Och att jag banne i ska fösöka göra tidsrekord för min egen del på det.
Och med det sagt så ska jag erkänna att jag var på en länk igår. En kort(!) länk. Som bevisade att en hel del träning kommer att behövas, om jag ska kunna hålla mitt ord.
 
Bilden den har jag tagit från WCR sida med de olika sträckorna och tänkte att denna 5km vore ju så härlig. Att få springa vid havet, hur härligt vore inte det?


 

Klädd till allahjärtans fest

Efter två veckor i sitt och ligg läge så är jag tillbaka på fötterna ( nästan). Nej, har inte varit däckad av feber och snuva och hosta som så många andra. Vet inte vad jag lidit av egentligen, men något konstigt var det ju eftersom all ork var spårlöst förvunnen. Men i fredast daskade jag upp mej och bestämde att nu är det slut med att dimpa ner baken i soffan för hela kvällar och dagar.

Nu har mina ben fått stå upp till bevis i helgen. Var på en promenad i rätt långsam takt på lördagen och på söndag var det en powerwalk med stort p som fick kicka igång min dag. Och med de två turerna ute i vinterföret får jag ihop hela 17,5km under den gångna helgen och där fick det stanna. Nu i veckan hoppas jag att jag får in nån ( eller flera) träningsdag(ar) , endera på det lokala gymmet eller sedan kanske en länk ute efter arbetet. Vi får se hur det ter sej!

Söndagskvällen kom jag att fira en novemberförlovning. Min vän Iida och hennes karl har satt ringar på fingret och de ska vi fira. Det är ju roligt med såndära festligheter, men samtidigt har jag samma dilemma var eviga gång det blir nåt festlikt. Kläderna.
Så jag gick och funderade hejvilt vad man borde ha dragit på sej och hur fin skulle vara.
 Är det ok att ha på sej vitt på förlovning? Finns det regler för förlovningsfester..eller är det bara på bröllop vitt är big no-no?
Jag har sannerligen varit på flera förlovningskaffen å så...men jag kan inte minnas hur jag resonerat de andra gångerna.
Nåja, det är ju tack å lov inte mina kläder som var i fokus!
Det blidde gråa brallor, vit-svart randig baströja och svart kavaj denna gång. Tror det var ok.

Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt

Kollektiv trafik. Bussar har jag i åtanke denna gång.
Tänk så mycket enklare det är med bussar som kommer till en hållplats, plockar upp en och kuskar en från en plats till en annan. Speciellt i storstäder där det fungerar ( som det ska). Missar man en buss där är man ju inte strandad i en byhåla för 6timmar framåt, som man kan bli här omkring.
Talar om kära Österbotten.
Inget ont om bussar, men det kommer inte en ny om 20 minuter eller 10 eller 5.

Själv har jag alltid bott i en rätt liten stad. Har i princip kunnat cykla in till stan utan större problem. Så bussar är inte ett så bekant fenomen, men inte helt uteblivet alternativ heller. Nu bor jag dock så pass långt från närmaste stad att det blir alltid att ta bil. Har alltså inte åkt buss på, flera flera år.
Min dotter åker igen så gott som dagligen buss, eftersom hon är på eftis när skolan slutat för dagen.

Härom dagen sa min flicka: " Åååh, alltså mamma dendär ena busschaffisen är såå knaaasig! Han skojar alltid och säger att här kommer eftis-bussen! Å så skrattar han och säger att alla e välkomna att stoga på."
Jag: "Det är väl bra, tänk så bra med chaffisar som pratar. De sku kunna vara en som muttrar och är tyst."
Dotter: "Jaaa, men då han säger alltid samma sak!"
Hon tycker det är ingen big deal att åka buss och det gläds jag över. Antagligen kommer hon att minnas just den chaffisen för att han är pratglad. 

Jag kan ju säga att jag minns inte chaufförer överlag men EN har etsat sej i minnet. Och honom ska jag berätta om. Var i Umeå för flera år sedan och fick äran att sitta i en buss med pratglad chaffis. En humoristisk karl, enligt mej. Han drog en vits som jag minns än idag.
Han berättade: En gång hade han skjussat runt en grupp pensionärer och chaffisen satt tyst medan seniorerna pratade med varann. Mitt i allt kom en äldre man och frågade chauffören att vill månne han ha nötter. Chauffören tackade lite motigt men tog emot dem och tänkte att nog är de äldre rätt omtänksamma. Efter en stund kom samma senior med nötter igen och denna gång tackade chauffören artigt men sa att han inte vill ha mer. Åldringen svarade att det här var de sista nötterna som han fick, eftersom chokladen de ätit med frugan nu var slut. Chauffören frågade att vad chokladen hade att göra med nötterna som han fått. Senioren svarde: Vi hade köpt nötchoklad. Men vi gillar bara choklad.

Bussen har inget med texten att göra. En bild från google.

Om att lyssna till podd

Jag har aldrig riktigt gillat att lyssna på podd. Ja, jag förstår att jag fäller en bomb rakt av nu. Men jag tänker vara ärlig med min åsikt-pang på. Sällan lyckas de fånga mitt intresse riktigt länge. Jag lyssnar fanatiskt några avsnitt och sedan dalar mitt intresse eller mina öron blöder och huvudet orkar bara inte hänga med. Men det har hänt något!

Min första podd jag "fastnade" för var då Nadia och Linn hade sin feminist Snakkis. Det var något jag orkade lyssna på delvis för att de var så ärliga och deras ämnen berörde ju en i allra högsta grad. När de sedan valde att sluta så slutade jag att lyssna poddar, nåjaa, jag hade inte lyssnat till många före det heller. Kände att det var det.

Men nu lyssnar jag på två stycken poddar. Och båda har kommit fram nu i höst. Vilket är huisigt bra i mina mått mätt.

En av dem är Ted&Kaj. Finlandssvenska karlar från Österbotten som lever i Helsingfors, två karlar som redan för 10 år sedan stal mitt humorhjärta, pleppo-pojkarna! Jag har skrattat med dem och jag har gråtit, men det har varit tårar av för stor skrattdos. Vilket även hände i senaste avsnittet, klicka HÄR för Humorpodden.



Andra podden jag hänger med ännu är Söndagsöppet. Två kvinnor från Svenskfinland, en från Österbotten och en från Södra Finland. Vilken mix. Det bästa med det är att de blivit mer vana i att prata i etern samt att de nu pratar mer med sin egna dialekt. Från början nybörjare båda två och de växer i sina roller.
För att lyssna på tjejerna så ska du klicka HÄR i snackis.

Men ja. Inga andra har lyckats behålla mej i sin lyssnarkrets. Knepigt. Har funderat lite på om mitt intresse bara håller sej till dessa Österbotniska poddare. Men nu undrar jag att finns de någå flera roliga poddar jag borde lyssna på?

Tulpaner i alla färger

Jag går å ser galet dum ut å smilar åt allt blomster för tillfället. Lyckan var enorm när jag insåg att tulpantiderna är här igen och det blir bara tidigare för var år! Inte bara det att det är tulpaner utan även det att färgerna kommer fram igen!

Under hösten och vintern är det ju bara rött, vitt och olika lila som plockas fram. Det har varit ganska ensidigt med färgskalan, men NU så har färgerna en explosion going on. Ja, alltså om ni kollar lite runt så märker ni nog att det är allt från gult, vitt, rosa och orange och gudarna vet vilka kombinationer det finns. Så vackert! Å som det piffar upp efter allt mörker!




Blommor, blommor. Sån glädje de sprider. Låter väl som en gammal tant till florist men må det vara så. När jag nu sitter vid matbordet står mungiporna uppåt som på en clown. Det för att min vas är fylld av vackraste tulpaner jag hittade hos riktiga floristen.

Färger ger mej sån kick. Blir lite mer positiv. Lite gladare. Och ser nästan framför mej hur våren vinkar åt mej från tunnelns andra ända.

PS. En bukett på bordet är annars mitt bästa tips på att piffa upp ett rum. Snabb plocka undan skräp och en vacker bukett i vas så är det voilá!

Att stå på isen igen med skridskor

Alltså vilken känsla att åter få knyta på sina skridskor! 
Varje vinter är det just den "sporten" som jag väntar och längtar till allra, allra mest. Att skrinna.
 

Mor och dotter.

Man känner sej som en liten is-prinsessa igen, precis som i sin ungdom. Janå, fastän jag kanske inte är lika flink och graciös som då. Men känslan som kändes mest påtaglig var hur kul det var att skrinna igen!

Medan jag klädde på mej å svettades med 93klädlager på och kidsen jomade om hur varmt de hade inomhus tänkte jag nog att var denna idé så bra, egentligen. Innan vi kommit oss iväg till skridskobanan kände jag mej nästan lite på vippen att säga vi skiter i detta nu. Men när vi väl kom fram så var allt gråll å gnäll bortblåst.


Isplan var fullt av folk och när vi väl stod på isen var det heeeelt underbaart.

Pink iceskater.

Vi skrinnade ca 45minuter denna första gång för att få fötterna att vänja sej vid att stå på nya skor igen. Men skrinna gott folk, skrinna! Det är så härligt!